Jag har tidigare bloggat om att jag kanske borde bli katolik på grund av min enorma förmåga att känna
skuld. Den förmågan gjorde sig påmind i morse när jag mådde riktigt bra. Klockan var 05.20 och alla andra i huset sov medan jag satt och sydde och tittade på Storage wars. Jag tyckte det var en så himla härlig stund att jag genast fick dåligt samvete för att jag kände att dagens höjdpunkt var tid när jag inte var med familjen.
Jag måste få till en bättre rutin de förmiddagar jag har praktik. De slutar alltid med att jag måste RUSA till bussen trots att jag från början hade ganska gott om tid. Att jäkta på det viset som jag gör på förmiddagarna är ett helt onödigt stresspåslag som jag inte behöver.
Det som ställer till det för mig på förmiddagarna är oftast en 
kombination av Alfons Åbergs ”ska bara” och min förmåga att vela kring vad jag ska ha på mig. I förmiddags så var det en riktig kamp att få ihop en utstyrsel och jag tror tyvärr att resultatet blev en inte helt lyckad klädkombination. Jag fastnade i en ond cirkel av klädmatchning när jag absolut ville ha min nya lila HMT-klocka. En given kombination hade ju varit lila/blått/grått i klädväg och sen svart på fötterna. Problemet var bara att jag behövde ha boots för min högra hälsenas skull och jag tänkte lämna in mina
svarta boots till skomakaren för lästning på väg till praktiken.
Efter mycket funderade fick jag ihop en utstyrsel där jag hade klockan och mina rödbruna boots, de med beslag på tå och häl. När jag klev ut ur duschen och satte på mig mina noga utvalda kläder så kändes det dock som att de inte alls passade ihop. I duschen hade jag dessutom kommit på att min matchning av boots-bälte-manschettknappar-örhänge-klocka-hatt spretade. Jag blandade guld/silver och ljust/mörkt utan nån som helst eftertanke. Efter ett väldigt stressande fram och tillbaka så fick jag ihop nåt som hjälpligt hängde ihop från hjässan ner till tårna. Det enda som stack ut var väl 
egentligen klockan, det objekt som jag utgick ifrån. Orsaken till att klockan inte riktigt passade in var att den förutom att vara lila också är silvrig och har ett svart armband. Jag hade inte svart eller silver någon annanstans i hela utstyrseln. Skulle jag bli påsläppt på bussen på detta viset?
Jag fick kliva på bussen (efter att ha genskjutit den vid Fröllinge på gamla E6:an) men visst är det fascinerande hur jag lyckas komplicera min tillvaro?
Den andra boken om klockor som jag köpte på Amazon.uk har kommit nu. Den handlar helt och hållet om urverk så nu kanske jag kan få kläm på ungefär hur en mekanisk klocka fungerar och inte bara behöver titta på dess 
komplexitet med okunnig förundran. Det är verkligen nåt vackert och förtrollande med urverk. Hur kan nån få alla de där små sakerna att samspela för att visa tid och en hel massa andra saker.
Min inläsning på ämnet klockor har redan fått mig att förstå att mekaniska klockor inte är så stryktåliga som jag trott. Jag har tänkt att eftersom de bara innehåller mekaniska delar, och ingen elektronik som kan strula, så är de tåligare än quartzur. I själva verket är det tvärtom, finmekaniken i mekaniska ur är mycket mer känslig för stötar, fukt och temperaturskillnader än vad elektroniska klockor är.
Den insikten har fått mig att omprioritera hur jag använder mina klockor. Jag har använt min Omega (d.v.s. den dyraste klockan jag har) som vardagsur och sen växlat mellan de andra klockorna jag har när jag klätt upp mig. Omegan har suttit på armen vid diverse fysiska aktiviteter här hemma, t.ex. vedhuggning och stolpsättning. Jag tror nu att det är bättre att använda min Technos hemmavid, det är en betydligt billigare klocka att ersätta. 
Eftersom jag är kinkig med färger och matchningar så vill jag byta det svarta armbandet på min Technos till ett brunt om jag ska byta vardagsklocka. Som sagt var, kan jag komplicera min tillvaro så gör jag det.
Eftersom jag är trött på att köpa dyra klockarmband hos urmakare så 
var jag idag till Kupan och tittade på vad de hade att erbjuda i klockarmbandsväg. Det var tyvärr inte mycket, bara damarmband. När jag ändå var på plats så tittade jag också igenom deras herrklädesavdelning och då hittade jag ett par glencheckrutiga byxor för 10 kronor. Byxorna matchar nästan, men bara nästan, min dubbelknäppta glencheckrutiga kavaj. De är så pass lika i mönstret att jag övervägde om jag skulle kunna använda dem ihop och låtsas att det var en kostym men jag kom fram till att det inte var en bra idé. Jag hade annars tyckt en kostym i glencheck hade varit tufft men det kanske dyker upp en så småningom.
