Morfar

I går lyssnade jag på en radiodokumentär om svenskar som slogs som frivilliga i finska vinterkriget 1939-40. Programmet gav mig en delvis annan syn på min morfar. Han deltog också i vinterkriget men han var finsk medborgare så han ingick inte i de svenska frivilligstyrkorna. Han bodde visserligen i Sverige när kriget bröt ut men han tog sig snabbt till Finland och gick in i armén. Han deltog sen i striderna tills han sårades i februari 1940. Skadan bestod i att han fick en granatskärva i huvudet, skärvan gick in genom kinden, kapade en del av tungan och slog bort ett stort antal tänder.

På nåt sätt så gjorde radiodokumentären att jag fick en bättre förståelse för det som morfar måste ha upplevt i kriget. Jag har sätt flera filmer och läst böcker om Finlands krig mot Sovjetunionen under Andra världskriget men jag har aldrig tidigare fått samma känsla av förståelse kring vad morfar måste ha varit med om.

Morfars krigsskada har präglat min bild av honom. Jag var alltid lite rädd för honom, både för att han pratade konstigt (vilket ju var förståeligt) och för att han hade ett väldigt hetsigt humör. För mig var han en skrämmande, och ofta arg, farbror som ibland hade Alkokassar (finska systembolagets påsar) innehållandes ”medicin”. Jag vet inte om morfars humör och hans drickande berodde på det han upplevt i kriget men jag vet att de upplevelserna i varje fall inte kan ha gjort honom till en tryggare och lugnare person.

När jag hörde radioprogrammet i går så var det som om en del av min rädda bild av morfar ersattes av en stolthet för vad han gjorde. Han hade kunnat hålla sig undan i Sverige men det gjorde han inte, han åkte hem och det han var med om där kan inte ha varit lätt. Jag vet att han var gruppbefäl och att hans grupp skidade mycket och gjorde överraskande attacker mot ryssarna (bilden är inte på morfars grupp). Vintern 1939/40 var svinkall och han måste stundtals ha frusit nåt fruktansvärt, lägg därtill dåligt med mat, sömn och en stor risk att man inte ska klara sig med livet i behåll.

Jag kan inte heller låta bli att tänka på vad som hänt om morfar dödats av granatsplittret, då hade inte jag skrivit det här inlägget. Varje människas historia är full av såna om men i just det här fallet så går det ju att sätta datum och plats för om:et, det gör det mycket mer konkret.

Utöver att grubbla över morfar så har jag gjort mina vanliga torsdagssysslor idag, praktik, secondhand och terapi. På secondhandfronten så blev det två bälten, ett i kanvas som jag tänkte ha som bärrem till min tweedväska (tycker den nuvarande remmen är för plastig) och ett läderskärp till mig. Bältet i läder är tillverkat av brittiska Dents som har anor sen 1777. Bältet är det andra brittiska märkesbälte jag köpt den här veckan, i tisdags så blev det ett från Mulberrys. Båda skärpen har inhandlats på Kupan för 10 kronor styck, riktiga fynd!

På Kupan så ställdes jag inför ett moraliskt dilemma gällande en jättesnygg kavaj men återigen så räddades jag av att kavajen i fråga inte passade. Kavajen var av märket Marlboro och de har ju kopplingar till cigarettillverkaren med samma namn så jag har alltid tidigare bojkottat dem även fast de ibland gör snygga kläder. Kavajen i dag var dock så pass snygg att den verkligen hade kunnat sätta min moral på prov. Jag har tidigare släppt moraliska betänkligheter och köpt en hatt från Dunhill (begagnad på Kupan i Falkenberg) så jag har ju redan beträtt ”tobaksvägen”. Marlboros kläder känns dock mer renodlat skapade för att ge cigarettmärket ”cred”.

Idag så var det äntligen nån som såg min tweedväska på praktiken! Nu fick den, och jag, det beröm jag saknade i måndags.