Glory days
Nu blåser det igen.
Den här gången är det nog inget falsklarm som med Alexander utan det blir nog rejält blåsigt idag. Jag märker redan nu (06.30) att det tagit i rejält men jag hoppas prognosen stämmer så att det värsta går norr om oss. Fast medan jag skriver det här så lägger SMHI ut en ny prognoskarta där även Halmstad ligger i klass 2. Fan!
I går var en av våra bästa vänner här och hälsade på. Det var mycket trevligt men hon fick mig också att börja tänka på jobbet, med både stolthet och sorg. Orsaken till att hon väckte tankar på jobbet är att hon illustrerat en handbok om riskkommunikation (kring föroreningar i mark och vatten) som jag skrev tillsammans med två kollegor på WSP.
Handboken
(som var en rapport beställd av Naturvårdsverket) fick mycket beröm (både texten och illustrationerna) när den kom och den används fortfarande på universitetskurser om markföroreningar. Vill ni läsa rapporten (eller titta på illustrationerna) så finns den här.
Jag kan känna en väldig stolthet över handboken och en väldig sorg över att det var så länge sen jag förmådde arbeta med de sakerna. Just riskkommunikation tyckte jag var oerhört stimulerande att jobba med och jag tror att jag hade en viss talang för det.
Att jag kände stolthet och sorg över det som varit tror jag är sunt men mitt problem är känslorna som kom efter sorgen. Då överväldigades jag först av en känsla av skam för att jag ”misslyckats” med livet och karriären och sen av rädsla och panik när jag började tänka att jag kanske aldrig kommer tillbaka till arbetslivet igen, att jag aldrig mer ska få uppleva den där fantastiska känslan av att ha presterat nåt bra och gjort skillnad.
När jag tänker tillbaka på det som varit (mina ”glory days”)
så hamnar jag tyvärr lätt i en känsla av misslyckande och hopplöshet. Det känns som om jag en gång höll mina drömmar i händerna och nu sakta ser dem rinna mellan fingrarna som sand.
I går drog tankarna på riskkommunikation igång en stor kroppslig reaktion hos mig. Tryck över bröstet, domningar i ansiktet, illamående – hela köret. Jag är väldigt tacksam för mina två ”vänner” Theralen och Oxascand. Kompletterade med musik så fick de ångesten att släppa.
Parallellt med gårdagens ångestanfall så såg jag Monty Pythongängets tolkning av
”Det susar i säven” på TV. Den var kanske inte jättebra men det är en fantastisk berättelse (väldigt brittisk) med färgstarka karaktärer.
Nåt som gjort mig ledsen nu i nyårshelgen är den protest som asylsökande genomför utanför Östersund.
De protesterar för att de inte vill bli placerade i Jämtland utan vill till Malmö istället. Jag har stor förståelse för att de heller vill till Malmö. Är man så utlämnad som asylsökande faktiskt är så är allt som skapar lite trygghet och stabilitet säkert oerhört viktigt. Jag kan t.ex. relatera till mig själv och hur viktigt det var för mig att få ordentligt med skärmar runt sängen när jag delade rum när jag var intagen nu senast. Och då var jag på inget sätt alls lika utlämnad som asylsökande är.
Det som gör mig ledsen (utöver de asylsökandes lidande) är att den här sortens protester kan få stora konsekvenser för inställningen till flyktingmottagandet i Sverige. Protesten spelar SD och främlingsfientligheten i händerna. Hade det blivit nyval så hade det kunnat påverka valutgången rejält.
Jag har förståelse för de asylsökandes protest men jag tycker att de tyvärr måste gilla läget. Migrationsverket måste kunna förbehålla sig rätten att placera asylsökande där det finns platser. När jag jobbade på Invandrarverket i Hyltebruk så hade vi några gånger diskussioner med asylsökande som inte ville bli placerade ute i ”skogen” (som Hylte de facto är) eller som tyckte att de tvingades bo för trångt (inga skärmar alls där). Det kan vara en jobbig diskussion att ta men den ansvariga myndigheten måste faktiskt få ha sista ordet gällande placeringen av asylsökande (förutsatt att förhållandena på förläggningen är drägliga). Även om jag är övertygad om att det ibland kan finnas en hård och cynisk attityd till flyktingar inom Migrationsverket (det fanns det i varje fall på Invandrarverket under min tid där) så är jag lika övertygad om att man inte placerar asylsökande i Jämtland på ren djävulskap. Det handlar om platsbrist och att man måste lösa en besvärlig situation.
