Grundvatten med tryck
Idag kom ungarna hem så hustruns och min helg på egen hand är till ända. Vi har inte gjort nåt särskilt, hade planer på att gå och se ”Belfast” (av Kenneth Branagh) men den gick tyvärr bara på tider som inte passade oss.
Det mest spännande som hände under helgen blev därför gårdagens hundpromenad då vi gick förbi 
vår hage där det brukar växa backsippor för att se om det kommit upp några. Vi har oroat oss lite för backsipporna för förra året var där knappt några efter att 
det åren innan varit många (något som dokumenterats i den årliga inventering av backsipporna som Halmstad botaniska förening gör).
Backsipporna var vackra men vackrast i hagen var hustrun!
Under en av hundpromenaderna så såg vi också ett hydrologiskt fenomen – grundvatten som bubblade upp ur marken. En granne dränerar ett skifte men på ett ställe trycker grundvattnet på ordentligt så det bubblar upp i botten på dräneringsschaktet. Vet inte om det kan kallas artesiskt grundvatten när det är i botten på ett schakt?
Betty var som vanligt stormförtjust att få komma ut och röra på sig och hon fick vid nåt tillfälle spel när vi skulle iväg.
Hustrun har gjort en del trädgårdsarbete i helgen, röjt fram rabatterna, och min insats har varit att 
jag kört undan löv och pinnar. I 
samband med det arbetet hittade jag en prickig fjäder på gräsmattan. Efter lite googlande så kom jag fram till att den kommer från en Större hackspett. Det verkar rimligt för vi brukar ha ett par såna som är framme och käkar av fågelmaten.
En annan fågel som ”hänger” här är koltrasten. De senaste kvällarna så har en koltrast suttit högst upp i ett äppelträd och sjungit. I går höll den konsert för mig när jag säsongsinvigde grillen.
Jag har fortsatt att surfa på egovågen som Reddit gav mig. Jag förstärkte den faktiskt lite genom att 
lägga ut ett tackinlägg och det genererade nästan lika mycket positiv uppmärksamhet som det första inlägget. De två mest intressanta kommentarerna är de nedan.
Att nån vill se ut som jag när han blir äldre är väldigt smickrande. Jag vet att det som sägs på nätet ofta är överdrivet men kommentaren gladde mig ändå väldigt mycket. Den andra kommentaren fick mig att undra om jag är smyghomofob. Jag blev nyfiken (fåfängan spelade väl också in) på vem som kallade mig en ”cutie” och kollade upp avsändaren och det visade sig vara en man. Hade jag varit helt öppensinnad så borde ju komplimangen vara lika mycket värd för mig oavsett om avsändaren är kvinna, man eller icke-binär. När jag insåg att det var en man som lämnat kommentaren så sjönk dock min uppskattning, jag kände mig inte riktigt lika smickrad längre. Jag kände mig inte äcklad eller så men jag kunde konstatera att jag definitivt föredragit att det varit en kvinna som kallat mig ”cutie”. Sån är jag….
Min fåfänga blev även uppenbar på ett annat sätt igår – när jag sprang intervaller…. Under den första och andra intervallen så sprang jag förbi/mötte personer som var ute och promenerade och det innebar att jag tog i lite extra i samband med mötet. Jag gör det inte medvetet men det blir bara så, det är nog en kombination av att det känns lite som en tävlingssituation (publik) och att jag vill uppfattas som snabb/stark. Det hela resulterade i varje fall i att jag drog på mig rejält med mjölksyra vilket gjorde de resterande intervallerna till en plåga. Utmattningen gjorde att jag var illamående en lång stund efter träningspasset. Rätt åt mig!
Medan jag stretchade efter löpningen så tittade jag på första avsnittet av en teveserie som heter ”The letdown”. Den handlar om en nybliven mamma som kämpar med sitt barn, en make som har fel fokus och en föräldragrupp där alla vill framstå som perfekta föräldrar.
Jag fick ett psykbryt av avsnittet, fick enorma skuldkänslor när jag tänkte på hur hustrun och jag hade det efter att vi fått vårt första barn.
Första halvåret var väl okej även om jag jobbade en massa men sen blev jag sjuk och inlagd på psyk så hustrun blev kvar ensam hemma med ett litet barn och alla gårdsbestyr (vi hade hund, katter, får, hästar och höns då). En av hästarna blev dessutom sjuk, fölade och fick sen avlivas. Fölet klarade sig dock men det blev en massa extrajobb för hustrun. Upptill det så hade hon mig på psyk där jag inte gjorde saker och ting lättare för henne genom suicidförsök och självskadebeteenden. Jag borde varit hemma och stöttat min fru och jag kommer alltid ha dåligt 
samvete för att jag inte var det. Tack och lov kom en av mina systrar ner hit och fungerade som au-pair.
Till sist en en kobild och pensée som växer på gårdsplanen.
