När jag och min pappa bodde i Irak 1981-83 så var det ibland svårt att få tag på vissa livsmedel, plötslig 
var det omöjligt att köpa ägg, potatis eller läsk i nån månad innan de fanns tillgängliga igen. Jag vet inte om bristerna berodde på att Irak låg i krig med Iran eller om det var för att landet, och ekonomin, var dåligt skötta. Jag minns en gång när vi äntligen kunde köpa ägg igen och för att 
”fira” så lät pappa mig kasta ett par ägg utomhus. Jag vet att jag siktade på en vildhund (väldigt vanliga i Bagdad) men jag var aldrig i närheten av att träffa. Hunden undrade nog varför jag kastade mat till den. Häromkvällen var jag hos vår lokala äggproducent och köpte några flak ägg och när jag kom hem så fick 14-åringen testa att hiva iväg två. Han trodde nog att jag blivit knäpp på riktigt när jag frågade om han ville. När han förstod att jag var allvarlig så ville han förstås.
Astrarna i trädgården fortsätter att locka till sig fjärilar, både i går och idag har det varit tjockt med 
amiraler och nässelfjärilar på dem. Jag spanade efter vinbärsfuksen igår men såg den inte. Idag dök den dock upp, tillsammans med en citronfjäril, när jag fotade kläder framför rabatten. Nedan finns lite fjärilsbilder, bland annat några där fjärilarna flyger. Fjärilar är inte så snabba men de är ändå svåra att fota i flykten.
Jag påbörjade faktiskt klädfotograferingen igår med den utstyrsel jag hade till ett utvecklingssamtal för 14-åringen på skolan. Jag tyckte kläderna såg okej ut innan jag gav mig iväg men när jag tittade på fotona efteråt så tyckte jag att jag var TRIST, alldeles för beige.
Idag har jag därför utgått ifrån samma kavaj (en Corneliani jag köpte på Stadsmissionens second-hand i Göteborg) men försökt tillsätta lite färg. Jag tyckte resultaten blev bra, särskilt manchester-kombon (gul väst, bruna byxor).
När jag ändå höll på att fota utstyrslar så tog jag dagens också, den har jag bara haft en sväng ner till byn men det var ändå viktigt att den kändes okej.
För att återkoppla till utvecklingssamtalet så skulle jag vilja hävda att det faktum att jag faktiskt kunde ta det är en följd av att jag mår bättre nu än på länge 
(även om jag har min ”höstsvacka” för tillfället). Sen jag ungarna började skolan så har hustrun alltid tagit föräldramöten och utvecklingssamtal eftersom jag mått för dåligt för att orka. Ibland har jag följt med men jag har nog aldrig tagit dem ensam men nu känner jag mig så pass pigg att jag fixar det. Jag var på ett föräldramöte för några veckor sen och så utvecklingssamtalet igår. Det känns bra att kunna engagera mig lite igen, känns också bra att avlasta hustrun lite, hon har som vanligt fullt upp på jobbet.
I söndags kväll bokade hustrun flygbiljetter och boende för en höstlovsresa till Paris. Det blir dock bara hon och 14-åringen som åker eftersom jag inte vågar utmana mitt mående. Jag mådde så dåligt efter semesterresan till Uppsala att jag inte vill riskera att krascha efter ett besök i Paris. Det känns pissigt att behöva ta det beslutet för jag skulle verkligen vilja tillbringa några dagar i Paris tillsammans med hela familjen men det är alldeles för mycket som står på spel. Jag vågar inte riskera alla de framsteg jag gjort det senaste halvåret för en resa som inte är absolut nödvändig.
När jag promenerade med hundarna i morse så noterade jag att på ett ställe längs vägen så blommar 
kaprifolen igen. Jag har dock inte varit särskilt blomfokuserad under dagens hundpromenader utan min uppmärksamhet har vänts inåt, mot min vänstra vad. Efter söndagens löppass så fick jag lite känningar i vaden, inte smärta utan snarare en stelhet och en spänning. Jag är dock livrädd att de vadproblem som satte stopp för min löpning innan promenaderna med Betty de första åren hon var här byggde upp vadmusklerna tillräckligt för att jag skulle kunna börja springa igen. För att ta det säkra före det osäkra så har jag därför ersatt löpningen igår och idag med sandsäcken och träningscykeln.
Vadproblemet kan bero på att jag försöker öka träningsvolymen. Att se prestationerna under 
”Sex-dagars i Viadal” inspirerade mig och fick mig att vilja springa mer. Jag har därför ökat träningsmängden lite, det handlar inte om längre pass utan fler. Min plan är att jag ska öka volymen genom fler pass en månad till men sen ska jag börja öka distanserna också. Hittills har jag gått från att springa 40 km/vecka till att avverka knappt 55 kilometer per vecka.
Till sist ännu en reflektion, men en helt meningslös sådan. När jag skrivit det här inlägget så har jag tänkt en del på tiden i Irak och plötsligt mindes jag namnen på de två ölsorter som 
fanns där då, Ferida och Shahrazad. Jag vill minnas att pappa sa att den senare var godare men svårare att få tag på. Varför kommer jag ihåg såna här saker? Hittade inga foton på flaskorna men väl på etiketterna. Jag 
tror Feridan såldes i stora flaskor (en halvliter) medan Shahrazad såldes i mindre flaskor. Annat värdelöst vetande om alkohol i Irak på 80-talet är att på fredagar kunde man inte köpa öl på restauranger, men starksprit gick bra….
