Min pappa är på besök för att hjälpa till med veden nu när jag är handikappad. I morse hjälpte jag därför honom komma igång med att kärra och lava ved. Jag känner att jag inte är riktigt bekväm med att han ska hjälpa till. Det känns som om det borde vara tvärtom, jag som hjälper honom. Vedhantering kan dessutom vara rätt strängt (vilket han också medgav på eftermiddagen).
Jag förklarade för honom vad som skulle göras och hur jag brukar göra det. Medan jag gjorde det så insåg jag hur mycket jag tycker att saker och ting ska göras på mitt sätt.
Man kan ju tycka att lava ved borde vara rätt okomplicerat och att det viktiga är att förflytta veden från en stor rörig hög till ett antal organiserade travar. Jag hade dock bestämda åsikter om det mesta, allt i från hur vedbacken organiserades till hur vedträna skulle läggas i skottkärran. I vissa fall fanns det praktiska aspekter på mitt tyckande men väldigt ofta var det nog mest det att ”så har jag alltid gjort”.
På eftermiddagen var jag på Socialförvaltningen på praktik. Jag satt i receptionen och tog emot klienter. Det var precis lagom idag, tid till sociala kontakter och tid till att bara sitta och vara närvarande. När jag satt i receptionen så slappnade jag av. Oberoende av om det kom besök eller inte så var det min uppgift att sitta där. Jag kunde fokusera på att vara ”här och nu” i två timmar. Den tid då jag bara satt rakt upp och ner i min stol var lika värdefull som den då jag hjälpte nån. Ibland får jag kämpa med mig själv när jag sitter i receptionen. Jag börjar lätt tänka att ”jag borde göra nåt nu, jag kan inte bara sitta här”. Idag hade jag inga såna tankar.
