Översvämningarna här omkring började dra sig tillbaka under gårdagen, där det var en sjö var det nu en meandrande å.
Sen började det regna ordentligt under eftermiddagen igår och när jag kollade regnmätaren i morse 
och såg att vi fått nästan 40 mm så tänkte jag att nu är det blötare än någonsin. Den tanken förstärktes när jag såg i Hallandsposten att boende i Getinge fått vatten i sina källare.
Jag åkte en sväng i morse för att få en bild av förödelsen
men upptäckte till min glädje att det inte alls var så farligt som jag befarat. Vattnet har fortsatt sjunka undan både här ute och inne i Getinge. Jag tror att det delvis beror på att det inte blåste i natt – när Hans drog förbi låg vinden på och drev upp Västerhavet i åarna och höjde vattennivåerna uppströms. En annan orsak till att vattennivån inte stigit ännu kan vara att regnet inte hunnit ner till ån än, den nederbörd som föll i t.ex. Gräsås och Slättåkra tar lite tid på sig att komma ut i Suseån. Att det verkligen är mer vatten på väg mot Suseån blev väldigt tydligt när jag sprang i dag – det forsade rejält i dikena som gick ner för Rydsåsen.
Under min översvämningsrunda så såg jag gott om fågel, bland annat en brun kärrhök (tror jag), ett gäng tranor och 
en vadare av nåt slag, möjligen en snäppa av nåt slag.
Att det regnat märktes dock under hundpromenaderna idag, vägkanten och diken var översvämmade 
på några ställen. Betty tycker inte om att bli blöt om tassarna men Sigge tyckte det var skitkul!
I går eftermiddag så kom en kompis och hälsade på. Vi satt mestadels i köket och snackade och till min stora förvåning kunde vi ha båda hundarna där samtidigt. Betty låg på golvet jämte min stol och Sigge låg i kökssoffan.
Jag inbillar mig att det faktum att jag börjat ha hundarna ihop i vardagsrummet när jag tittar på teve eller cyklar på träningscykeln bidragit till att de fungerar bättre ihop nu – Sigge är mindre nyfiken på Betty och hon är mindre ilsk på honom.
Nåt som Sigge var nyfiken på var dock den humla på en vädd som jag försökte fota igår. Sigge körde dit nosen men tack och lov var humlan på gott humör och blev inte förbannad.
På samma promenad som jag fotade humlan på så förevigade jag också en leopardsnigel som mumsade på en mosad mördarsnigel – makabert eller hur….? Klickbar.
Nu är det den tid på året då amfibierna börjar röra på sig. Det innebär tyvärr att jag ser överkörda salamandrar, grodor och paddor på varje hundpromenad eller löptur. Med tanke på vilken förmåga de verkar ha att bli mosade av bilar så är det förvånande att de alls går att hitta levande individer. Grodan nedan hade som trafikoffer lockat till sig getingar som i sin tur också blev överkörda.
Till sist ett resultat av den allmänna vätan som råder – även spannmål som inte översvämmats mår dåligt och angrips av svamp.
