Idag är det två år sen jag la ut mitt första blogginlägg. 
Sexhundratrettiotvå inlägg senare så kan jag konstatera att bloggandet påverkat mig mycket mer än jag trodde att det skulle göra. I de allra flesta har påverkan varit positiv.Förutom att bloggandet blivit en slags egenterapi så har det också gjort mig mycket mer kreativ, eller åtminstone gett mig möjlighet att uttryck min befintliga kreativitet på ett helt nytt sätt, både i ord och bild.
Det som varit negativt med bloggen är i de flesta fall kopplat till att jag försökt värdera om bloggen är bra eller dålig utifrån olika mätbara aspekter. Målsättningen är dock att försöka låta bloggen bara vara. Om jag mår bra av att ha den så borde det räcka, jag behöver inte fundera över hur många besökare jag har eller om antalet kommentarer betyder nåt, och i så fall vad.
Det händer saker på landet. När jag sprang i morse så var det djur på vägen. Vid Nygård så var det några gutefår på rymmen och en knapp kilometer längre fram, vid Skogsgård, så var det en kviga som gått igenom staketet. Fåren stängde jag in i ägarnas trädgård och kvigan larmade en kvinna på promenad ägarna om. Förhoppningsvis så löste sig allt utan att nån kom till skada. Eftersom det inträffade när jag sprang så hade jag varken mobil eller kamera med mig. 
Bilderna på djuren är tagna i andra sammanhang. Gutefåren är några av de får vi hade innan vi flyttade till gården (med baggen Ove längst fram) och kvigan passerar jag på mornarna när jag går med barnen till skolbussen.
Känslomässigt så har det varit väldigt upp och ner idag. Morgonen var rätt neutral men under förmiddagen så blev jag uppjagad för att jag för första gången gick in och kommenterade nån annans Facebookinlägg. Det behöver ju inte vara så stressande men jag skrev en ganska skarp kommentar till 
nån som jag inte känner så väl (men vill fortsätta vara vän på Facebook med). Jag vet att jag inte hade behövt skriva nåt men det var en sån där situation där det kändes som att ”den som tiger samtycker”. Och jag samtyckte verkligen inte.
Rätt uppjagad gav jag mig iväg hemifrån men oron förbyttes snabbt i glädje när jag kom in till praktiken. Jag gick in i personalrummet och hämtade kaffe och började ”tjabba” med dem som satt där. Jag berättade om att jag sett American splendor i helgen. Samtalet gled sen glatt
vidare till andra saker, det var en så otroligt skön känsla att stå där och snacka om högt och lågt.
Efter praktiken hade jag ett ”lära känna”-samtal om sexåringen med en av fröknarna/pedagogerna i förskoleklassen. Jag var lite nervös innan men samtalet avlöpte väl och jag kände mig som en helt ”normal” förälder när jag gick därifrån.
Jag lyckades klämma in ett snabbt besök på Kupan mellan praktiken och samtalet på skolan. Det blev en slips, två skivor och en talbok.
Att jag köpte en samlingsskiva med U2 var väl inte så förvånande, valet att införskaffa Dvoraks 9:e symfoni var kanske mer överraskande. Jag lyssnar vanligtvis inte på klassiskt musik (har prövat några gånger men den berör mig inte riktigt) men Dvorák spelar en viktig roll i en av
mina irländska favoritfilmer, Divorcing Jack. Filmen är en väldigt skruvad sak som med humor berättar en, egentligen sorglig, historia som utspelar sig i ett Nordirland innan Långfredagsavtalet. Sen jag såg filmen första gången så har jag tänkt att jag borde lyssna på Dvorák. Idag lyssnade jag i bilen men jag tror att jag kommer spela U2 mer än Dvorák. När det gäller GW Person så är jag kluven till hans böcker men för en femma är jag beredd att testa Den sanna historien om Pinocchios näsa. Det blev också en tweedslips. Jag menar, fem spänn och pengarna går till välgörenhet, det vore ju ansvarslöst att inte köpa slipsen.
Har det rått nån tvekan kring om hösten kommit till Halland så är den borta nu. Idag hade jag nämligen tweedkavaj, manchesterbyxor och brogues. SMHI kan säga vad de vill men det är den absoluta definitionen på höstens ankomst.
