Nu har jag sett färdigt American splendor som jag började titta på i fredags. Den var KANON!! 
Filmen (som bygger på verkliga händelser) handlar om Harvey Pekar, en något misslyckad och deprimerad arkivtjänsteman, som börjar göra seriealbum om sitt oglamorösa liv. Det låter kanske inte så upplyftande men det var det, filmen hade dessutom en hög igenkänningsfaktor för mig.
Jag inser att jag använder bloggen på samma sätt som Harvey Pekar använde serietecknadet – till att skapa ett avstånd mellan mig och verkligheten. Det avståndet blir ett filter som gör tillvaron uthärdlig när jag har det jobbigt. Det är avståndet mellan mig och verkligheten som gör att jag inte är mina tankar, utan förblir Johan.
Bloggen är den bästa suicidprevention jag kan tänka mig, så länge jag bloggar fortsätter jag att kämpa på. Ett självmord skulle inte kunna ske utan att föregås av ett längre uppehåll i bloggen, att gå från tangentbordet till tabletter och sprit känns som en omöjlighet eftersom bloggandet ger en självinsikt som inte är förenlig med suicid.
American splendor innehåller en massa bra och tänkvärda 
kommentarer kring alltings jävlighet. På rak arm så är den bästa: “Well, there’s a reliable disappointment” – som Harvey säger efter att ha tagit sig en titt i spegeln. Humor för deprimerade? Kanske det.
Jag har tagit lite nya bilder på mig när jag slår på säcken ute i fårhuset.
Jag passade då på att dokumentera lite av djurlivet där, både med foto och video. Filmen (tagen med mobilen, beklagar kvalitén) visar lite vardagsdramatik i ett fårhusfönster. En stund senare så dokumenterade jag även djurlivet utanför fårhuset när jag fotograferade en igelkottsunge i ”Fårhushagen”.
Igår kväll hade jag tänkt att hustrun, jag och svärmor skulle se filmen om Bill Cunningham som jag skrev om för en månad sen. Jag tror att det är en film de båda kan gilla men sannolikt inte kommer i kontakt med utan lite hjälp. Tyvärr så tappade jag all 
energi under kvällen, det jag tänkte skulle bli en trevlig filmkväll blev istället en tidig sorti för mig. Jag la mig innan klockan 21. Jag vet inte om tröttheten berodde på att ungarna stojade lite extra för att de var glada att se varandra eller om det ”bara” var en vanlig kvällssvacka.
När jag mår som jag gjorde i går kväll så vill jag bara sova bort oron och klumpen i magen. Jag vet ju att jag oftast mår oerhört mycket bättre när jag vaknar. Viljan att få katharsis genom sömnen gör att jag överkonsumerar sömntabletter. Jag tar inte för många tabletter på en gång utan jag 
tar tabletter utan att försöka somna ”ren”. Jag vill så innerligt somna så jag tar en tablett bara för säkerhetsskull. Jag tycker inte om det men jag orkar inte kämpa med det nu.
I förmiddags så plockade jag in en massa fina plommon från trädgården. Jag är fortfarande överraskad över att vårt gamla raddiga plommonträd
ger så bra med frukt i år. Jag vet inte om det förstod att vi hade långt gångna planer på att ta ner det eftersom det är så 
raddigt och dessutom inte gav några plommon. Det är fortfarande raddigt men i år så är det plommon ”galore”.
Senare under förmiddagen så var jag och pojkarna ute och plockade ner studsmattan. Pojkarna har inte studsat mycket senaste tiden så det är lika bra att plocka 
ner den nu, innan den första höststormen kommer. Med nedmonteringen av studsmattan följde några 
zoologiska upptäckter. På en av stolparna som håller uppe skyddsnätet runt mattan satt en stor grön gräshoppa.
När studsmattan var nerplockad så tog jag bort ett par bräder som jag lagt under mattan och då upptäckte jag en massa små ägg. Varken pojkarna eller jag var säkra på vad det var för slags ägg men nu har vi googlat lite och kunde då konstatera att det är snigelägg.
