Huvudätare
Äppelträden blommar för fullt här men precis som förra året så är det nästan inga blommor på ett 
av de stora träden. Det andra är dock smockfullt med 
blommor så det ska förhoppningsvis bli äpplen i år med. Häggen började blomma redan för ett par veckor sen och nu är syrenen också i blom -skomakarna fick ändå en ganska lång semester i år.
I går kväll nackade jag de två sista hönsen vi hade (en tupp och en höna). Hela vintern har vi haft två hönor
och två tuppar men i lördags dog den ena hönan (den av de två som faktiskt värpte) så då bestämde vi oss för att ta paus med hönseriet. I söndags kväll tog jag den ena av tupparna och så igår strök de sista fjäderfäna med. Både i söndags och i går så lät jag liken ligga kvar ute under natten innan jag grävde ner dem på gödselstaden och båda nätterna var nån framme och åt 
huvudena på dem. Jag vet att mårddjur som iller och mård (vi har båda sorterna här) har en fäbless för att kapa huvudena på höns om de får tag på några så jag misstänker att nån av dem varit framme.
De senaste kvällarna när jag suttit med pipan så har jag tittat på BBCs serie ”I vår herres hage”. Serien 
bygger på James Herriots böcker om livet som veterinär i Yorkshire under 1940- och 50-talet. Serien, som innehåller en hel del piprökning, är verkligen avkopplande och hjälper mig tillsammans med pipan att slappna av så att jag sen kan komma till ro för natten. Det var hustrun som introducerade mig för Herriot när vi läste på Ultuna och jag är säker på att böckerna påverkade min vilja att leva det här lantliga livet med hästar och får som jag lever nu.
TV-versionen av ”I vår herres hage” är inspelad på 70-talet och innehåller en del lite stolpiga studiomiljöer men den innehåller också mycket lantliv filmat på riktigt. Jag såg ett avsnitt som utspelade sig i lamningstider och de visade faktiskt riktiga lamningar med lamm där fosterhinnorna var kvar. Lamningarna i serien skiljde sig 
inte alls från våra lamningar här hemma. Kladdiga lamm som krystas fram och så är man lite orolig och är genast där och tar bort fosterhinnorna från nosen på dem.
En annan bra sak med att se Herriots böcker istället för att läsa dem är att de snygga kläderna lyfts 
fram på ett helt annat sätt. Historierna utspelar sig i en tid då tweedkavaj med väst och skjorta var vardagskläder, även när man jobbade praktiskt inom lantbruket. Eftersom de snygga kläderna som syns i serien är vardags- och brukskläder tycker jag att klädupplevelsen av att se ”I vår herres hage”
faktiskt till och med överstiger den som ”En förlorad värld” ger. Evelyn Waughs berättelse utspelar sig ju i en högre ståndsmiljö och där känns kläder mer som en statusmarkör.
Till sist en överblommad maskros, Pepsi och en kopparorm (maskrosen och ormen går att klicka större).
