Trots att det är ett tag sen covid-vaccineringarna öppnade för min åldersgrupp så har jag ännu inte 
fått min första spruta, jag tvekar kring om jag ska ta den. När vaccinen togs fram i en hast under förra året så kände jag att det nog gick lite väl fort så jag sa tidigt att jag inte tänkte vaccinera mig. Nu har allt fler i min bekantskapskrets fått sina sprutor och jag har börjat vackla lite i min beslutsamhet. Det känns fortfarande som att vaccinen är otestade (i varje fall på långsiktiga biverkningar) kemikalier som jag inte är så sugen på att få injicerade men det skulle ju samtidigt kännas väldigt pinsamt att nobba vaccin och sedan bli allvarligt sjuk eller rent av stryka med – jag skulle aldrig kunna leva med skammen…. 🙂 Allvarligt talat så vill jag nog helst förbli ovaccinerad men det samhälleliga grupptrycket att ta sprutorna är stort så vi får se vart jag landar. Jag kanske bör tillägga att 
jag inte är en anti-vaxxare, jag har vaccinerat mig mot saker tidigare och ungarna har fått sina sprutor men just i det här fallet känns det som att det gått för fort för att jag ska känna mig trygg.
Det är också möjligt att min depression spelar in, att jag är allmänt håglös och inte riktigt bryr mig. Att covid är en dödlig sjukdom känns inte heller så skrämmande som jag tror att det gjort om jag inte haft min depression att brottas med. Allt som oftast så känns det faktiskt som att det är vetskapen att döden väntar som får mig att orka ta mig genom vardagen. Att tänka sig ett oändligt antal dagar måendes som jag gör ter sig ännu mer skrämmande. Nu kan jag i varje fall trösta mig med 
att det finns ett målsnöre, att den stora jämnställaren som vi alla ska möta väntar. Kanske inte så muntra tankar men så är det. Sen vet jag ju inte hur jag kommer reagera den dag jag inser att jag är inne på upploppet, på väg mot målsnöret, då kanske jag blir skiträdd men det får framtiden utvisa.
Sovandet har strulat för mig de senaste veckorna, precis när jag somnar in så rycker hela kroppen till och så vaknar jag och är klarvaken och kan sen inte somna igen. Det här har skett nästan varje natt 
trots att jag tagit min sömntablett (Zolpidem) så nu har jag bestämt mig för att skippa tabletten. Jag har klarat tre nätter utan Zolpidem, insomningsrycken har dock fortsatt så när jag inte kunnat somna så har jag gått upp och tittat på teve och fram emot tvåtiden har jag blivit trött och lagt mig och då har jag kunnat somna. Jag inbillar mig att jag sovit bättre, med högre kvalitet, utan kemikalier. Jag har i varje fall drömt mindre (inte alls), ökad drömaktivitet är en vanlig biverkning av Zolpidem och de senaste åren så har jag drömt mycket mardrömmar vilket jag kopplat samman med sömntabletterna. Jag har försökt sluta med tabletterna tidigare men inte riktigt lyckats. Jag upplever inte att jag har ett fysiskt beroende av dem utan snarare psykiskt – de ger nån slags trygghet eftersom jag oftast somnar bra på dem och när jag inte tar dem så blir jag spänd och får svårt att somna på grund av det.
Igår drog jag igång gräsklipparen igen och den gick faktiskt som den skulle utan att jag lämnat in den eller tömt bensintanken så att jag kunde få bort skräpet där. Vad jag dock gjorde var att jag fiskade upp det jag kunde av skräpet (mest gräs och nåt som såg ut som färgflagor) med hjälp av en lång 
pincett och det verkar ha hjälpt (ta i trä…). Jag klippte både gräsmattor och en av hästarnas hagar där gräset höll på att bli riktigt långt eftersom Tora och Hia numera går i en mindre, väldigt mager, hage (vi kallar den för ”magerhagen”).
Till sist några bilder från trädgården (klickbara).
