Irländska sjuksköterskor och hästtjejer
Jag har ju passerat 50 och nått den ålder då prostatabesvär kan dyka upp och under hösten har jag 
upplevt vissa ”störningar” i samband med att jag pinkat så till slut bokade jag en läkartid. Tiden var i förmiddags och den fysiska delen av undersökningen (där det berömda fingret i rumpan ingår) visade inget onormalt men vi får invänta blodproven innan jag helt kan andas ut.
Den rektala delen av undersökningen var helt klart obehaglig men inte så genant som jag trodde. Jag har undersökts på det sättet en gång tidigare (sommaren 1990) och då upplevde jag det som mycket mer pinsamt. Möjligen därför att jag då fick kämpa med näbbar och klor för att en kompis inte skulle vara med på undersökningen. Vid det tillfället besökte jag Dublin och bodde som vanligt hos några kompisar som var sjuksköterskor, jag hade träffat dem året innan när jag besökte ön. Vi hade träffats av en tillfällighet och kom bra överens och det hela slutade med att jag fick bo i det hus de hyrde tillsammans. Jag utnyttjade sen det bostadserbjudandet flera gånger under de kommande åren så jag lärde känna sjuksköterskegänget väldigt väl. Irländska sjuksköterskor är rätt tuffa och har skinn på näsan – nåt att hålla i handen när det åskar…. De är lite som hästtjejer, den tuffaste sortens tjej jag någonsin stött på.
Tillbaka till sommaren 1990 – jag blev magsjuk på Irland (på sluttampen av besöket) och det började komma blod i avföringen så jag blev lite orolig. Jag ringde hem till morsan som då var IVA-syrra (d.v.s. sjuksköterska som jobbade på en intensivvårdsavdelning). Hon tog mig dock inte på allvar, garvade bara och sa att jag väl ätit för mycket rödbetor. Det lugnade inte mig precis så jag tog mod till mig 
och pratade med den av sjuksköterskevännerna jag var tajtast med. Hon gick igång på alla cylindrar och såg till att jag fick komma in på ”hennes” sjukhus för en läkarundersökning och när doktorn sen skulle undersöka mig rektalt så tänkte hon hjälpa till men efter mycket protester från min sida så fick jag henne utbytt mot en sköterska jag inte kände.
Eftersom jag var på väg hem till Sverige när jag blev sjuk så fick jag inte provsvaren i Dublin utan min vän ringde en vecka senare – jag hade en bakterieinfektion och behövde äta antibiotika. Det 
beskedet är värt en liten utvikning – den sommaren bodde jag hos min pappa och jag var inte hemma när kompisen ringde så det var han som svarade när samtalet kom. Pappa missförstod meddelandet, han greppade att jag behövde äta antibiotika men eftersom det var en ung tjej som ringde så trodde han att jag varit ute på dåligheter (jag hade flickvän hemma i Sverige) och dragit på mig nåt veneriskt. Pappa verkade faktiskt lite besviken när jag berättade vad det egentligen handlade om….
Jag har fått mina nya iläggssulor till löparskorna nu och idag så invigde jag dem. Jag ska ta det lugnt 
initialt så jag sprang bara fem kilometer men de kilometrarna var helt smärtfria. Det var skönt att vara ute på vägarna igen även om jag inte slappnade av helt, hade svårt att inte hela tiden känna efter om det gjorde ont i foten.
Löpningen hade dock kunnat bli smärtsam eftersom jag höll på att bli påkörd av en gubbjävel i lycra. Han trampade på och hade ögonen på sin cykeldator och noterade inte att jag kom lufsandes. Hade jag inte skrikit åt honom så hade han dundrat in i mig.
