Sen incidenten i slutet av juni när fåren sprang genom grinden och ville följa mig hem från betet så har jag tagit bilen när jag ska kolla fåren. Jag har kört bort och sen gått in i hagen och tittat till djuren, gett dem lite pellets och sprintat tillbaka till bilen medan de var upptagna av att äta. När jag i förmiddags körde bort mot fåren så inträffade dock en liten ”incident”. Det började med att en glada svepte förbi på låg höjd – ni kanske kan gissa resten…. Jag högg kameran men medan jag 
försökte hålla avståndet till fågeln och zooma in så tappade jag uppmärksamheten på vart jag körde. Jag fick snabbt tillbaka uppmärksamheten när bilen körde av vägen. Som tur var fanns där inget djupt dike utan efter lite studs och skrap så kom jag ner på grannens åker. Tack och lov så hade han tröskat den bit jag körde ner på. När jag insåg vart jag hamnat så blev jag generad och körde snabbt upp på vägen igen (fanns en ”påfart” en bit fram) så det blev inget foto på Forden ståendes på stubbåkern. Jag dokumenterade dock mina hjulspår. Bilden på gladan? Inte särskilt bra.
Några andra bilder som inte blev så bra (fast kanske ändå) var mina förnyade försök att fota fladdermössen som flyger runt huset när mörkret lagt sig. Kameran hinner inte med om jag har den inställd på autofokus så jag fotade manuellt. Jag hade ställt in fokus på ett givet avstånd och så försökte jag ta en bild när det flög förbi en fladdermus på lämpligt håll. Det var för mörkt för att jag skulle kunna sikta genom kameran så jag höll den framför mig och sköt, så att säga, från höften. Resultatet syns nedan, fladdermöss men inte särskilt skarpa.
Gårdagen bjöd på både glädje och sorg. Det sorgliga är att min terapeut har meddelat mig att hon ska byta jobb. Jag har gått hos henne sen 2012 så vi har verkligen lärt känna varandra och jag tycker att det funkat väldigt bra. Just nu vet jag inte hur jag ska göra med terapi när hon slutat eftersom jag inte är särskilt sugen på att börja om från början med en ny terapeut. Med nån ny att prata med så måste jag berätta mig genom hela min sjukdomshistoria (och mycket annat också) för att den terapeuten ska kunna lära känna mig. Jag måste också lära kanna terapeuten för att kunna bygga upp ett förtroende oss emellan. Inte roligt alls.
Glädjen igår kom i form av ett brev från Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Jag har nog inte nämnt här att jag anmälde Avdelning 19 och Psykiatrin Halmstad sjukhus till IVO men anmälan har sin upprinnelse i tjafset som uppstod när jag skulle läggas in frivilligt i december förra året (se inlägget från 18:e december 2016). I samband med det så gjorde jag en anmälan till Patientnämnden men den resulterade inte i något konkret så jag tog saken till IVO. I går fick jag deras förslag till beslut och de går helt på min linje och skriver ”IVO finner att verksamhetens rutiner om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning inte har stöd i lag.” Det är ju ett förslag till beslut och Psykiatrin kommer säkerligen att protestera (de har också fått förslaget) men jag hoppas att IVO inte backar. Även om det är för tidigt att ta ut en ”seger” så känns det väldigt bra att jag verkar ha fått IVO med mig eftersom hela den här historien varit ganska jobbig. Ska jag vara helt ärlig så har jag kanske också själv bidragit till jobbigheten genom att eskalera konflikten med Avdelning 19/Psykiatrin. Jag har legat på dem som en iller hela sommaren och väntar nu på att både Kammarrätten och JO ska ta dem i örat. Vi får se hur det går med det men jag hoppas, och tror, att Psykiatrin är mindre nedlåtande mot mig nästa gång jag hävdar att deras agerande saknar laglig grund.
Innan jag rundar av med några blandade bilder så kommer två bilder på en stackars padda som råkade krypa upp på en eltråd när grinden var öppen och låg på marken. Det blev tydligen mer ström än en paddas hjärta klarar av.
