Frysta räkor på Pluto

Jag har tidigare flera gånger bloggat om att barnens middagskonversationer kan oerhört charmiga men jag tar mig friheten att göra det igen. I dag berättade femåringen (med stor övertygelse) att det finns frysta räkor på Pluto. Sjuåringen höll inte alls med utan berättade att Pluto bestod av is. Sen vände han sig mot mig och frågade vad som skiljer en mini-planet från en asteroid? Han undrade också om det inte var så att Pluto är en asteroid som fastnat i en omloppsbana? Jag har ingen aning men jag tänkte försöka googla fram svar tills i morgon.

I dag har jag varit inne på praktik på Socialförvaltningen. En av de som jobbar där frågade mig hur det var med min ”arbetsbelastning” just nu. När jag tänkt efter lite så insåg jag att det var jättebra med den. Den senaste tiden har jag fått fler arbetsuppgifter så egentligen har jag aldrig haft så mycket att göra på praktiken som nu men det spelar ingen roll. Det känns som om det de senaste veckorna är andra krav och värderingar som styr mig när jag är där. Jag kan prioritera bort uppgifter och jag kan komma efter med dem jag håller på med utan att det stressar upp mig eller ger mig dåligt samvete.

När jag jobbade hade jag alltid dåligt samvete om jag inte hade supermycket att göra. När jag hade supermycket att göra så var jag jättestressad och mådde dåligt av det. Jag har inga såna tankar eller känslor på praktiken nu. Jag gör det jag hinner och orkar. Jag känner mig trygg i att alla där tycker att det är helt ok. Det är som om den tävlingshets som alltid varit en stor drivkraft för mig (i det mesta jag företagit mig) har försvunnit. Jag måste inte bevisa nåt hela tiden.

Det innebär inte att jag slutat bry mig och inte vill göra ett bra jobb. Jag vill prestera så bra jag kan men det är som om jag (när jag är på praktiken) inser att ”så bra jag kan” är någonting relativt, något som varierar från dag till dag. En bidragande orsak till att det blivit så här tror jag är den tillåtande atmosfär som jag hela tiden möter där (samma atmosfär som också finns på CLAVIS).

Det är som om jag börjat bli snällare och mer tillåtande mot mig själv genom att göra praktik i en snäll och tillåtande miljö. Nu ska jag ”bara” börja tillämpa det utanför Socialförvaltningen också.