Kastanjelöv till förbannelse
I går kväll så försvann strömmen vid 21-tiden, 
den kom sen tillbaka några minuter vid 22.30 innan den försvann igen. Nån gång under natten så kom den tillbaka på riktigt. Det som är lite lustigt är att samma sak inträffade för precis två veckor sen, strömmen försvann (fast då var det bara en fas som strulade) vid 21-tiden. Då som nu hade vi hustruns mor här så det verkar som att svärmor för med sig strömavbrott.
I dag känns det som att jag ingenting gjort men lite har jag ändå presterat, jag har handlat, tränat och krattat löv. Kastanjelöven är en förbannelse, det ligger tjocka drivor med löv som jag håller på att släpa bort. Jag 
skyfflar upp löven på en presenning och drar sen iväg hela klabbet. Kastanjerna, både på fram- och baksidan, är helt kala nu.
Idag har jag också slutgiltigt gett upp alla planer på att klippa gräset en sista gång. I och med att oktober var varm och ganska torr så tänkte jag att jag nog skulle hinna lufta gräsklipparen en sista 
gång för säsongen. Det hann jag inte, nu är kylan här och jag skrinlägger alla klipplaner genom att plocka in batteriet från gräsklipparen.
Trots att jag, när jag ser tillbaka på dan, varit hyfsat aktiv idag så har jag en känsla av oro och otillräcklighet i kroppen. Jag vet inte hur mycket jag ska göra för att känna att jag gjort tillräckligt? Förmodligen finns det ingen sådan gräns, känslan finns nog tyvärr alltid där.
