Knugen
Vissa dagar ägnar jag en alldeles för stor del av min tid åt att ängslas för saker som jag ska göra senare samma dag. Det handlar inte om komplicerade saker, bara vardagsbestyr men bestyr jag känner att jag har hängande över mig. Idag var en sån dag och dagens börda bestod i att jag skulle hämta tioåringen och hans cykel vid skolan när han slutade strax efter ett (grabbarna trotsade kylan och valde cykeln framför bussen i morse). Planen var också att vi knappt en timme senare skulle åka in till Halmstad för hans KomTek-aktivitet.
Det var ju inget oöverstigligt hinder till bestyr men trots det så gnagde tanken på att jag hade det framför mig under morgonen och förmiddagen. Enda undantaget var den timme jag satt i solen på gårdsplanen tillsammans med Betty och rökte min pipa. Då var det som att jag klev ur tiden, eller tillvaron, och inte tänkte alls på vad som skulle hända när pipan var färdigrökt. Det var verkligen här och nu som gällde då.
När jag sen skulle i väg och hämta sonen så hade jag dock lyckats stressa upp mig igen. Stressen blev inte mindre när bilskrället inte startade – batteriet var tomt. Jag kunde ha räknat ut att det var dålig med kräm i batteriet eftersom jag i går körde flera korta sträckor med många starter. Det, i kombination med den kyliga morgonen, blev uppenbarligen för mycket för Passaten. Det jag fick göra var att ringa 10-åringen och säga att han skulle börja cykla hemmåt, sätta batteriet på laddning och kasta mig på min stålhäst och trampa iväg och möta sonen.
Det strejkande batteriet försköt min tidsplan men vi var ändå klara vid 14 och satte oss i bilen, hoppandes på att batteriladdaren hade gjort sitt jobb på den timme som gått sen bilen inte ville starta. Bilen startade faktiskt på första försöket och vi kunde bege oss in till Halmstad och KomTek.
Som vanligt besökte jag secondhandbutiker medan sonen pysslade med sitt. Jag gjorde inga stora
fynd men det blev en film och en metrev. Tioåringen vill att vi ska prova att fiska och jag har lovat att vi ska göra ett försök. Nu har vi rev, själva spöet tänkte jag hämta i skogen (en ung ask tror jag kan bli ett utmärkt metspö) och hela gödselstacken är full med feta daggmaskar.
När jag kom tillbaka till KomTek så stod det en lite rolig bil, i varje fall i mitt tycke, där. Det var en 
förlängd Volvo (som sett bättre dagar) och som hade KNUGEN som registreringsskylt. Det fick i varje fall mig att dra på smilbanden. När jag kom in på KomTek så var sonen inte riktigt klar med sitt 
projekt utan han satt och lödde för glatta livet. Den här terminen är den första då han får löda och han tycker verkligen att det är kul.
