Tillbaka från konferensen i Stockholm. Utan att förringa konferensen så kan jag bara konstatera att hotellfrukosten var bäst! Utbudet på frukostbordet var kanske inte enormt men det spelar inte så stor roll för mig. Finns det bara björnbärsmarmelad så är allt förlåtet. Det jag tycker bäst om med hotellfrukostar är miljön, att läsa tidningen i lugn och ro och att äta mackor med ost och björnbärsmarmelad
. Sen brukar jag ta lite bacon och ägg också, mest för att vi aldrig äter det till frukost hemma.
Själva konferensen var ok. För mig gav den en bakgrund till hur man på Clavis arbetar med rehabilitering av människor med psykisk ohälsa. De arbetar efter en amerikansk metod, IPS/Supported employment
. På Clavis är man inte metoden 100 procent trogen men jag tror att det gör Clavis arbetssätt effektivare.
Som vanligt hade jag svårt att hålla tyst så jag argumenterade lite med metodens grundare för att Clavis arbetssätt var bättre. Jag lyckades nog inte övertyga dem men jag fick åtminstone sagt vad jag tyckte. Skillnaden mellan Clavis och amerikanarnas modell är främst synen på obetald praktik. Amerikanarna verkade anse att praktik innebär att människor utnyttjas av arbetsgivare för oavlönat arbete. De vill därför att man ska ha ett ”riktigt”, avlönat, arbete direkt. Jag tror att praktik behövs för att man gradvis ska kunna ”smyga” tillbaka ut i arbetslivet. En oavlönad praktik ställer mindre krav än ett avlönat arbete och allt för mycket krav när man mår psykiskt dåligt kan stjälpa en rehabiliteringsprocess. Visst finns det alltid en risk att arbetsgivare utnyttjar praktikanter men jag tror att man kan minimera den risken om deltagare och handläggare är uppmärksamma.
En sak som var tråkig med konferensen var att en viktig part i rehabiliteringen helt lyste med sin frånvaro, Försäkringskassan. Konferensdeltagarna var såna som jobbade direkt med rehabilitering enligt IPS. Det fanns ingen från Försäkringskassan där. Försäkringskassan är, på gott och ont, en viktig part eftersom de står för mycket av finansieringen för de som rehabiliteras och därmed också blir den som ställer krav och i slutändan godkänner rehabiliteringsupplägg. Vet de inte vad IPS är eller inte tror på metoden så har arbetssättet ingen framtid.
Det var inte bara konferens under Stockholmsvistelsen. Jag hann också med att träffa en av mina systrar. Vi tog en öl
och åt lite. Det var väldigt roligt att träffa henne och prata lite. Hon har börjat med ”Roller derby” 
och hon verkar tycka att det är väldigt kul. Det är lite skojigt för det är nåt som jag upplever som väldigt otypiskt henne. Jag hann också shoppa lite. Det blev en tweedkeps (donegaltweed) från “Hannah hats” inköpt på ”Hattbaren” på Götgatan. Jag hade tänkt köpa en klocka också och gick därför till ”Kaplans auktioner” där de har begagnade klockor från 100 kr till 1 000 000 kr. Jag hade kollat på nätet att de hade en del att välja på kring 1000 kr men väl där visade det sig att de klockorna låg i ett lager och var svåra att få tag på. Försäljaren tyckte därför att jag skulle handla via nätet (eller köpa nåt dyrare). Jag hann även gå runt och titta lite i butiker. Jag promenerade längs Biblioteksgatan (mycket dyra grejor) 
och var in en sväng på NK. Det finns mycket fina kläder att köpa om man har pengar. Det känns dock som om de saknar själ. Det får de först när de ”bott” hos nån ett tag och sen kommer ut på marknaden igen via second-hand.
Tågresan hem blev lite seg eftersom vi precis missade vår anslutning i Göteborg och fick vänta en timme på nästa tåg. Sen var det tåget sent också. Till slut kom jag hem i varje fall. Efter att ha tillbringat tisdagen i Göteborg och torsdag-fredag i Stockholm så är jag mätt på städer nu. Getinge och Halmstad känns rätt lagom.
