Igår lyckades jag inte av att skriva nåt till bloggen. Jag satt länge på kvällen och försökte och försökte men det gick inte. Jag ville berätta om en panikångestattack igår men jag hittade inte orden. Svårigheten att formulera mig hängde förmodligen ihop med att jag tagit Theralen mot ångesten, jag var trött och seg.
Det jag ville berätta om var hur stressad jag blev när jag var på Konsum i Getinge och handlade. Jag åkte (har börjat köra bil igen, kör enbart kortare sträckor) och handlade för att aktivera mig och avleda den ångest som kommit smygandes under förmiddagen. Tanken var god men den fungerade inte.
I butiken blev jag överväldigad av alla små beslut som jag var tvungen att fatta för att kunna handla.
Ska jag köpa konventionellt eller ekologiskt? Ljust eller mörkt bröd? Ska jag nappa på det här erbjudandet om att ta två till priset för en och en halv? – vi behöver väl egentligen bara en? Ska jag köpa brieost bara för att den är så väldigt billig nu? Ska sjuåringen få den leksak han tjatar om? – jag vill ju ge nåt till honom men just den han vill ha är väldigt dyr. En väldig massa frågor som jag inte orkade ta ställning till. Jag vet att sånt här kan stressa vem som helst, men inte så här mycket. Jag fick panikångest, tunnelseende, tryck för bröstet och ville bara springa ut från butiken (och lämna kvar sjuåringen vid leksakshyllan).
Det är aldrig roligt att ha ångest men att ”haverera” i vardagssituationer tycker jag är extra jobbigt. Jag upplever det som att jag inte fungerar som vuxen och som förälder. På nåt sätt lyckades jag i varje fall köpa allt på handlarlistan (plus lite till) och transportera hem barn, varor och mig själv.
Resten av dagen var jag väldigt trött (en kombination av ångest och Theralen) och ville helst sova. Min fru fick trots det ut mig på en promenad med sjuåringen, han cyklade och jag gick. Även om jag var väldigt trött och seg var det skönt att komma ut i solen en stund (och roligt att se hans glädje över att cykla).
Jag ger upp när det gäller boken om Jolo som jag lånat på biblioteket.
Det var inte den sortens biografi som jag sökte. För mycket akademiska tolkningar av hans texter och för lite fakta om vad han faktiskt gjorde. Jag har läst den första halvan av boken (som behandlat hans uppväxt och hans förhållande till de brittiska öarna). Den 
andra halvan har jag bara ögnat igenom. Förutom fotografierna på Jolo så lockar den halvan mig inte alls, så den får bli oläst. Jag hittade dock en bild på Jolo som jag kopierat som stilinspiration. Så här vill jag se ut – stilmässigt är jag nog 50 år efter min tid.
Avslutningsvis så kan jag inte låta bli att länka till lite boxning. Bernard Hopkins försvarde sin världsmästartitel i lätt tungvikt natten mellan lördag och söndag. Mannen är 49 år. Han är imponerande men kan han inte sluta boxas nu, innan han blir punchig och inte kan minnas hur han ska ta sig till banken för att komma åt alla sina miljoner. B-Hop, please.
