I går bowlade pojkarna (som de gör det varje onsdag) och jag märkte hur bowlingen tog fram mitt allra 
sämsta föräldrajag. Det var inte så att jag stod och skrek på ungarna om hur de skulle bowla utan det var mer min tävlingsinstinkt gentemot omgivningen som gick igång. Egentligen är ju resultatet oviktigt i den här typen av barnidrott men i och med att poängräkningen är datoriserad och syns på skärmar ovanför banorna så är den svår att komma ifrån. Igår så delade sönerna bana med en för oss okänd kille och av nån anledning så var det viktigt för mig att sönerna fick mer poäng än vad han fick. Det fick de men det kändes lite som att engagemanget gick för långt när jag kom på mig själv med tankar som ” ner i rännan, ner i rännan – yeees!!!” när han bowlade.
Yngsta sonen hade en fenomenal första serie, utom i en ruta där han nollade, och fick drygt 100 
poäng. Han var strålande glad medan storebror såg ut som ett åskmoln.
I går så var det ju en spektakulär trafikolycka på motorvägen utanför Getinge. En personbil lyckades på nåt sätt ta sig upp på ett lastbilsflak. 
Tack och lov så blev det inga personskador. När jag körde pojkarna till skolan i morse så såg jag resterna av en annan uppseendeväckande trafikolycka, en bil hade farit av vägen och knäckt en elstolpe. Jag har nu efteråt sett att olyckan uppmärksammats 
i Hallandsposten men jag läste inte tidningen i morse så jag missade att olyckan inträffat. När jag körde förbi i morse och såg bilen men inga blåvita-polisband så trodde jag att det var en ”färsk” olycka. Jag kollade att det inte fanns nån i bilen och ringde sen polisen på 11414 för att anmäla olyckan. De berättade för mig att det smällde redan i gårkväll och att elbolaget varit ute och fixat med den elledning som rivits ner över
vägbanan.
Efter att ha rapporterat bilen till polisen så tog jag bussen in till Halmstad. Jag gick samma väg som jag alltid brukar gå till praktiken men av nån anledning så lyfte jag blicken idag och upptäckte de vackra hus som fanns runt omkring mig.
På praktiken så hade jag återigen problem att komma åt min e-post men den här gången så behövde inte IT-avdelningen rycka ut, det räckte med att starta om datorn.
Nåt 
som var allvarligare än att jag inte kom åt min e-post var det faktum att det inte fanns nåt kaffe när jag kom ut i fikarummet. Det stod bara två tomma termosar på bordet! Även tomma termosar kan dock ge positiva känslor, samtidigt som jag muttrande satte på nytt kaffe så kände jag ändå en varm känsla av tillhörighet bara genom att tänka ”slöfockar, ta sista kaffet och inte sätta på nytt!” Den tanken tror jag inte hade kommit om jag inte känt mig trygg och delaktig på praktiken.
Jag avslutar dagen inlägg med en bild på mig i min favoritkostym, favoritboots och med min favorithatt på huvudet. Jag är verkligen glad att jag, efter mycken vånda, till slut köpte Akubran.
