Life´s a bitch and then you die
Jag skriver ofta om att jag har ångest. Jag har haft ångest länge, ända sen början på 90-talet. I början dök den bara upp vid enstaka tillfällen. Jag förstod inte att det var ångest, jag kände bara en oerhört stor oro och rädsla i hela kroppen. Jag förstod inte vad det var eller varför det dök upp.
De senaste dagarna har jag haft mycket ångest. Jag klarade jul och nyår bra men nu är den här.
Alla de där sakerna som brukar kännas meningsfulla, CLAVIS, Socialförvaltningen, att sy, springa och blogga känns inte lockande, snarare jobbiga. Jag försöker genomföra dem ändå. Jag har sprungit idag men jag hade en klump i magen och var spänd hela tiden. Jag försöker skriva nu. Jag skulle vilja ligga i sängen och inte göra nåt alls. Praktiskt funkar inte det. Min fru är borta under eftermiddagen så jag är ensam hemma med minstingen. Hade jag sagt att jag inte orkar så hade min fru stannat hemma men då hade jag gått med dåligt samvete och ångest hela dagen istället.
Även om det hade funkat att bara ligga så är det förmodligen inte bästa strategin. Ibland är det dock svårt att veta var gränsen går, ska jag pressa på eller ska jag bara vila och sova?
Framtiden (d.v.s. vintern och våren-längre kan jag inte se) känns inte så lockande. Jag är trött på att kämpa för att komma tillbaka. Det känns inte realistiskt. Jag tror att min tillvaro kommer att se ut så här framöver – en ständig kamp med ångest, skuld och dåligt samvete. Det känns verkligen som om ”life´s a bitch and then you die”, som att det är min lott i livet. Jag måste lära mig leva med att må så här och inte gå och hoppas på en förändring som aldrig kommer.
Det har bara känts så här ett par dagar (den här gången) så det är säkert ingen fara. Det har alltid vänt hittills. Fast just nu känns inte det som nån tröst, det kommer ju uppenbarligen alltid tillbaka också. Jag har inte träffat min terapeut sen innan jul och det spelar säkert in. Vi ska träffas på tisdag, det är bra.
När jag mår så här försöker jag lyssna på musik som lugnar mig, som lägger sig som bomull runt ångesten. Det blir inte det vanliga skramlet jag brukar lyssna på. Det ska vara nåt lite lugnare men inte för vemodigt, gärna med lite humor. Just idag har jag inte riktigt hittat den där låten som funkar. De som har kommit närmast är:
Brown eyed girl – Van Morrison
My little Honda 50 – Christy Moore
