Jag har varit sjuk väldigt länge nu, sen 2007. Jag har tyvärr upptäckt att jag börjat betrakta mig själv som sjuk, att det blivit min identitet. 
Jag har haft många identiteter, när jag tränade så var jag långdistanslöpare, ett kort tag (väldigt kort) var jag boxare, jag har också varit ”miljödetektiv” och chef. Nu har jag märkt att jag börjat tänka på mig själv som sjuk. Att vara sjuk och må dåligt har blivit min vardag. Det är nåt jag blivit bra på. Att förändra det är svårt och skrämmande. Jag vet hur tillvaron ser ut nu, även om jag mår dåligt så är den ändå bekant. Jag har en känsla av kontroll, jag vet var de yttre ramarna finns, hur mina rutiner ser ut. Alla förändringar är obehagliga. Jag vet inte vad som kommer. Allt okänt skrämmer. Även tanken på att bli frisk är skrämmande. Hur kommer en frisk tillvaro se ut? Vad kommer jag känna om jag börjar jobba igen? Det finns även en rädsla att tvingas ut i arbetslivet innan jag känner mig redo. Tänk om jag aldrig känner mig redo? Framtiden skrämmer skiten ur mig.
(Bild – Vincent van Gogh )
