Mr B. Jordan i Liverpool
Under våren gick jag ner i vikt men när måendet och sömnen havererade efter Ölandsresan i mitten på maj 
så bröts den trenden. Jag har tröstätit väldigt mycket under sommaren och trots att jag sprungit en hel del så har jag gått upp i vikt. Det blev tydligt när jag igår började planera min utstyrsel för ett läkarbesök jag hade idag – kostymbyxorna gick inte att knäppa….
Jag har märkt att andra byxor börjat bli tajta på mig så jag var inte helt förvånad över det inträffade. Jag 
åtgärdade dock snabbt problemet genom att lägga ut byxorna i midjan. Kostymen är skräddarsydd för en Mr B. Jordan i Liverpool 1972 och det finns gott om sömsmån i den så det var inga problem att göra byxorna större. Målet nu är att behöva ta in dem igen!
Utstyrseln jag hade till doktorn idag var klart cowboyinspirerad. 
Hatten var ursprungligen en australiensisk arméhatt med ena brättet uppvikt men jag formade om
den (med hjälp av ånga) till en cowboyhatt. Och så bytte jag hattbandet.
Vad det gäller läkarbesöket så var det ännu ett möte med en hyrläkare. Vi får se om han är kvar nästa gång jag har läkarsamtal.
Dagens doktor väckte frågor hos mig, t.ex. hur man kan ta sig igenom läkarutbildning, AT-tjänstgöringen och sedan specialistutbildningen inom psykiatri och ändå var helt omedveten om att man som läkare sänder signaler till sin patient (det kan väl inte vara så illa att de inte bryr sig). Den här tjommen basunerade tydligt, men omedvetet, ut till mig att han var ointresserad av mig som patient och person. Inget småprat när han hämtar mig i väntrummet och väl inne på hans rum så ber han mig sitta ner i en besöksfåtölj (står en grupp i ena hörnet av rummet) och sen sätter han sig i rummets motsatta hörn (där står hans skrivbord och dator). Läkarna på psykiatrin i Halmstad har stora rum så det var mycket luft mellan oss, stora avstånd inbjuder inte precis till öppenhet och förtroende i samtal.
När vi sen började prata så blev det tydligt att han såg psykisk ohälsa som en rent kemisk åkomma. Det är det ju på sätt och viss, hjärnan är i en kemisk obalans men det behöver ju inte betyda att man ska 
behandla sjukdomen enbart genom att tillföra olika sorters kemikalier (läs mediciner) för att återställa balansen. Det finns ju mycket som vården och den enskilde patienten kan göra som inte involverar kemikalier men om det talades inte. Ett tag så hade jag en terapeut som sa att psykiatrer i grund och botten är kemister, de begriper hjärnans kemi men inte så mycket mer. När hon sa det så tyckte jag att hon var väl hård men ju fler läkare jag träffar ju mer rätt tycker jag att hon har. Och ja, de undantag jag stött på har alla varit kvinnor. Könsstereotypiskt men sant.
Dagens läkaren verkade också ointresserad av det jag upplever som mitt största problem just nu, de
benryckningar och myrkrypningar som saboterat sömnen för mig ända sen jag slutade med sömntabletter (knappt ett år sen). Jag trodde faktiskt att det skulle intressera honom eftersom symptomen beror på att kroppens kemi blir lite kocko när man slutar ta sömntabletter efter ett långvarigt bruk.
