Jag har nästan alltid musik på i bilen och det innebär att alla som åker med mig (oftast pojkarna)
tvingas lyssna på vad jag för tillfället har i CD-spelaren, den senaste tiden har det varit en samlingsskiva med Fred Åkerström. Jag har lyssnat på Fred ända sen jag var liten, i början var det inte mitt val eftersom han spelades hemma, men på gymnasiet köpte jag mina första skivor med honom.
Jag känner det lite som att jag för ett kulturarv vidare när jag spelar Fred i bilen och sönerna är med. Jag är tämligen säker på att det är musik som pojkarna inte skulle lyssna på annars och precis som med t.ex. Taube tycker jag att Fred Åkerströms musik (både hans egenkomponerade och tolkningar av andras, t.ex. ”Gamla Nordsjön”) tillhör en svensk musikskatt som bör hållas levande. Jag spelar den dock inte för pojkarna i nån slags utbildningssyfte utan för att det är musik jag tycker om. Att sönerna får höra lite svensk musikhistoria är bara en bonus. Ska jag vara lite känslosam så känns det som att jag fick den musik i gåva av min far och nu för jag den vidare till nästa generation. Förhoppningsvis kommer de så småningom att uppskatta den lika mycket som jag gör.
I går åkte jag till Biskopstorp och sprang lite igen. 
Som vanligt stod jag på näsan när mitt väldigt låga löpsteg kolliderade med en sten (jag tror den höjde sig lite när jag passerade) men marken var mjuk så inga skador uppstod i fallet. Efter löpningen så stannade jag kvar 
en stund och tände en brasa, fikade och rökte en pipa.
Det var verkligen lugnt och stilla i skogen, även om det är lugnt här hemma så hörs alltid motorvägen som ett avlägset surr men inne i Biskopstorp hördes inga bilar. Jag hörde dock nåt som förmodligen var ekorrar, inte deras läte utan rasslet när de jagade varandra runt en tallstam. Fast när jag tittar närmare på bilden jag lyckades knäppa (tyvärr mycket ris i vägen) så ser den ena, av färgen att döma, ut att vara en mård och inte en ekorre. Det kanske inte var lek utan blodigt allvar jag hörde och delvis såg.
