Nästan den perfekta gäspningen
I morse så hade jag kameran med mig när jag tog ut hästarna, jag ville försöka fotografera en av Brynjas monumentala morgongäspningar. Jag lyckades nästan. Hon gäspade inte när jag först kom in i stallet men väl när jag kom in igen efter att ha släppt ut Pirana. Jag hann ta ett par kort innan jag insåg att jag glömt ställa om kameran till läget med blixt (hade tagit gräsbilderna nedan när jag släppte ut Pirana). Innan jag hunnit ställa om kameran hade Brynja vridit lite på huvudet så den gäspning jag fotade med blixt blev inte bra. De suddiga, oblixtiga, hade kunnat bli jättebra. Jag får göra nya försök att fota den perfekta hästgäspningen.
Utöver gräs och gäspande hästar så fotade jag även hönsen, tuppen hade trängt ihop sig med två hönor i ett rede.
Jag har ju kavajer som bruksplagg här hemma och enda stället jag kan frysa lite på är halsen och övre 
delen av bröstkorgen. Det har jag löst genom att ha en tunn halsduk (överskott från försvaret) knuten om halsen. När jag i morse bläddrade lite i en bok om IRA så insåg jag att jag klädmässigt hade passat bra på den irländska landsbygden för 100 år sen. Jag såg flera
foton på IRA-fångar från tiden kring 1920 
och noterade att det rent klädmässigt inte skiljde särskilt mycket mellan oss, de hade t.o.m. halsduken – fast deras var nog i ull och inte i bomull som min.
Jag kan tänka mig att de killarna var klädda som på bilderna både när de jobbade hemma på gården, slogs för Irlands frihet eller tog en pint på puben.
