Pengar
Jag har tidigare bloggat om hur min hustru håller samman familjen och ser till att tillvaron inte blir en 
enda röra för oss. Gång på gång inser jag hur mycket hon gör det. Jag kan göra enstaka punktinsatser, dammsuga, laga mat ibland, hämta och lämna barnen, den typen av saker. Jag klarar dock inte av att hantera den mer övergripande och framåtblickande delen av familjelivet. Ekonomin är en sån sak, även fast ekonomin ser stabil ut nu (ta i trä) så får jag panikångest och måste ta lugnande medicin efter bara en kort diskussion med min fru om pengar.
En annan aspekt av familjens ekonomi, och pengar överhuvudtaget, är att det är ett ämne som jag undviker att blogga om. Det är inte för privat att skriva 
om saker som suicidtankar eller självskadebeteenden men att nämna att vår ekonomi är stabil känns väldigt utlämnande. Dels är jag nog rädd att det är att utmana ödet att berätta det, dels finns det en hel del skuld kring familjens ekonomi, eller egentligen min del av den. Jag har dömande tankar som säger att det inte är ok att vi har det så bra som vi har det. Jag har inte rätt till det. Jag kan inte försörja mig själv, det är socialförsäkringssystemet som håller mig under armarna och då ska (enligt mina dömande tankar) jag ha det svårt och behöva vända på precis varenda 
krona. Att det inte är så är en skymf mot alla som sliter och gör rätt för sig. Ni hör själva hur det låter. Jag vet att det är dömande tankar och inga absoluta sanningar men känslan sitter som en tagg av skuld rätt in i bröstet på mig.
I dag missade jag armhävningsmålet igen, men nu var det nära. Målsättningen var att klara femtio armhävningar men jag orkade bara min egen ålder
, fem kort alltså. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag göra armhävningar varenda dag framöver tills jag klarat fem till.
Under eftermiddagen så var jag med familjen och svärföräldrarna till Tiraholms fisk utanför Unnaryd och åt en sen lunch. Vi var inte de enda som var där och åt. När vi rullade in på parkeringen så var där smockat med bilar. Jag blev genast superstressad och började tänka saker som att ”Det är fullt i 
restaurangen”, ”Vi borde ha ringt och reserverat bord” och ”Allt blir misslyckat och det är mitt fel eftersom jag tänkte att vi kanske skulle ringa innan men sen agerade jag inte på tanken”. Tack och lov blev det inte några problem utan de fixade fram ett bord till oss trots att vi inte reserverat i förväg. Allt löste sig alltså, precis som vanligt.
