Press stop

Mina orosreaktioner är inte riktigt sunda. Det visste jag ju i och för sig redan men det blev väldigt tydligt i morse. Inför dagens resa till Göteborg så kollade jag upp om det fanns nåt ställe i centrala Göteborg som sålde boxningstidskriften The Ring (ingen av butikerna på Centralen säljer den). På nätet såg jag att det fanns två ställen som sålde The Ring, bl.a. ett på Drottninggatan (Press stop)

Man kan ju tycka att den informationen borde gjort mig glad, särskilt som det numret av tidningen som är ute i butik nu innehåller en rankning av världens 100 bästa boxare (kilo för kilo). För mig, som följer proffsboxningen lite på håll, så innehåller en sån ranking väldigt mycket information och den hjälper mig att hitta spännande boxare att hålla ögonen på.

Jag blev glad över att ha hittat Press stop men sen blev jag orolig, väldigt orolig. Det dök upp en massa negativa tankar i huvudet ”tänk om tidningen är slut och jag inte hittar den på nåt av ställena”. Som vanligt så försvinner mitt sinne för proportioner när oron eller ångesten slår till. Att ha möjlighet att läsa The Ring kan knappast ses som ett grundläggande mänskligt behov. Det kändes hur som helst som om det skulle bli en oerhört stor besvikelse om jag inte fick tag på det senaste numret av The Ring. Reaktionen var ju löjlig, det var ju inte som att jag hade tidningen och skulle förlora den. Möjligen skulle jag inte ha den efter Göteborgsresan men det var ju ingen förändring mot hur det var i morse.

Även om mina känslor var överdrivna och fåniga så var de verkliga och jobbiga för mig. Så pass jobbiga att jag övervägde att ta Theralen. Nu när jag skriver det här så kan jag inte låta bli att tänka på slutscenen i ”Life of Brian”, den där de korsfästa sjunger ”Always look on the bright side”. Eric Idles karaktär säger då (om livet och döden):

”I mean – what have you got to lose? You know, you come from nothing – you´re going back to nothing. What have you lost? Nothing!” Så är det ju, både i det stora och i det lilla.

Jag fick i varje fall tag på mitt nummer av The Ring och i och med det så var jag egentligen nöjd med dagen.

Jag hämtade mina pengar på Ragtime och kunde lämna in en kavaj och en skjorta till försäljning. De ratade tre kavajer som jag hade med mig men jag visste att de kavajerna var gränsfall (eftersom de inte var jättemoderna i snittet). Hon i butiken sa att kavajerna var i härliga kvalitéer men att de var lite för gamla i modellen. Säljs skjortan och kavajen som Ragtime tog emot så betalar dock avansen från den affären en resa t.o.r. till Göteborg och ett nummer av The Ring.

Kavajerna som jag inte blev av med (och några till som rensats ut från klädkammaren) hamnar hos Röda korset (eller nån annan av välgörenhetsbutikerna) om jag inte hittar mottagare på närmare håll. Eftersom jag tycker om alla min kläder så känns det lite opersonligt att skänka dem till Röda korset m.fl. (även om jag köpt dem där). Är du intresserad av kvalitetskavajer med ett snitt som är mer konservativt än ungdomligt (varierande färger, storlek 50-54) så hör av dig. Jag skänker bort dem i utbyte mot förvissningen att de får en kärleksfull ägare. 🙂

Bortsett från stressen kring The Ring så tyckte jag att jag höll ihop bra i Göteborg. Under dagen har jag legat på gränsen för vad jag orkat (men inte gått över den). Väl hemkommen så blev det dock lite väl mycket med ungarna och att jag skulle försöka hjälpa min fru att laga mat. Då drog stressen igång och den fick med sig oron och sen illamåendet. Theralen och Oxascand hjälpte dock. När barnen somnat så varvade min fru och jag ner med ett avsnitt av i ”Vår herres hage”. James Herriots äventyr som veterinär är verkligen avkopplande.

Avslutningsvis en selfie på en nöjd Göteborgsresenär. Hatten jag har på mig är en av hattarna från torsdagens fynd på Kupan. Jag trivdes jättebra i den!