Rädd att missa maten
I morgon ska jag gå på begravning. Det är första gången som jag är på en begravning för någon som 
inte dog av ålderskrämpor utan av andra orsaker. Jag kände inte personen i fråga särskilt väl men ändå tillräckligt väl för att vilja delta i begravningen. I dödsannonsen stod att det är ”vardagsklädsel” som gäller och med risk för att låta raljerande så har det ställt till det lite för mig. Av uttrycket så förstår jag att det inte är mörk kostym utan en lite mer avslappnad klädsel som efterfrågas men jag är inte säker på om det är avslappnat i mörka färger eller om lite ljusare färger är ok. Tillvaron står eller faller inte med om jag får till kläderna i morgon men jag vill, både för min och den avlidnas familjs skull, se så bra ut som möjligt. Jag tycker inte om det svarta och mörka på begravningar utan tycker att de gott kan få innehålla ljusa färger, detta som ett sätt att minnas de skratt man delat med personen som gått bort. Jag vill inte ha nåt bjärt och skrikigt på mig i morgon men kanske nåt i stil med utstyrseln nedan.
Kommer jag fram till att jag inte vågar köra på den lite ljusare vardagslinjen så blir det nog blått, grått och lila som får gälla i morgon.
Utöver mina klädbekymmer inför morgondagen har jag inte så mycket att rapportera. Hustrun kommer hem från en konferens i kväll (om järnvägsnätet inte havererar totalt) och det ska bli skönt att ha henne hemma igen. Det har gått bra med ungarna även om kvällen/natten mellan tisdag och onsdag var lite 
tuff. Killarna mådde inte så bra då och hade svårt att sova så jag somnade inte förrän strax efter ett. Sömnunderskottet gjorde att gårdagen blev seg för oss alla tre men vi tog oss igenom den (pizzan till kvällsmat hjälpte till att bättra på orken) och natten till idag så sov vi bättre.
Dagens enda fart och fläkt stod Brynja för. När jag i eftermiddags skulle flytta över hästarna till en beteshage så ville jag inte ta båda hästarna samtidigt utan började med Pirana. Det resulterade i att Brynja fick spel och började rejsa fram och tillbaka i vinterhagen. Till slut lugnade hon sig tillräckligt för att jag skulle kunna få tag i henne och flytta henne också. När jag sen släppte henne i beteshagen så försvann hon som en löning.
