För mig är rosa en vår- och sommarfärg, jag har därför inte använt mina rosa skjortor sen slutet på augusti förra året. Nu har det dock blivit så pass mycket vår (både ute och i almanackan) att jag har plockat fram dem från vintervilan igen. Dagens skjorta, som inte ser särskilt rosa ut på bilderna, har dubbelmanschett så jag kunde få till en riktigt snygg matchning med mina blågrå manschettknappar
(de som funkar som är tryckknappar). Som jag skrev igår så matchade jag gårdagens väska med en grå linnekavaj idag, jag lyckades även matcha väskan med en gråblå linneväst. För att markera att det var säsongspremiär för rosa så körde jag med så här snygga strumpor.
När jag arbetade så var jag, om jag får säga det själv, riktigt duktig på att leta upp föroreningar i mark och grundvatten. Fanns där en förorening så hittade jag den. Här hemma kan jag dock vara helt hopplös på att hitta mer vardagliga ting som byxor eller viktiga papper. För ett tag sen så skrev jag om kvittot som jag fick senast jag lämnade in kläder till försäljning hos Ragtime i Göteborg, då var jag noijig och trodde att kvittot blivit felskrivet. I torsdags kväll så upptäckte jag att samma kvitto var försvunnet, det låg inte där jag trodde att jag lagt det. Jag letade och letade utan att hitta kvittot. I vanliga fall så brukar såna saker stressa mig enormt mycket men jag hade en förhoppning om att jag hade tagit med kvittot till Socialförvaltningen för en säkrare förvaring där (jag vet att jag i varje fall övervägde det). Jag hade, av oklar anledning, börjat oroa mig för att kvittot skulle försvinna här hemma genom slarv, inbrott eller brand. Sannolikheten för inbrott eller brand måste ju vara mindre i en kommunal kontorsbyggnad än i ett hus, från 1832, på landet.
Det kan ju tyckas vara en överdriven åtgärd att lämna kvittot på praktiken bara för säkerhets skull men jag har en förmåga att oroa mig och att vidta överdrivna åtgärder. Under helgen så har jag lyckats hålla min oro kring kvittot i schack genom att intala mig att det skulle ligga på ”mitt” kontor på Socialförvaltningen. I dag var jag på praktiken och där fanns givetvis inget kvitto. Jag svor lite men eftersom jag känner mig själv och min förmåga att missa saker som jag letar efter hemma så gav jag inte upp hoppet helt. Väl hemma igen så återupptog jag sökandet. Efter att ha letat igenom alla ställen som jag kunde tänka mig så var jag tvungen att börja om från början, d.v.s. i lådan där jag inledningsvis trodde att kvittot låg. Och nu fanns det där!!
När jag tömde lådan helt och kände längs med insidorna så upptäckte jag att kvittot satt som klistrat mot lådans ena kortsida (statisk elektricitet?). Vilken lättnad och vad pinsamt. Jag har ju engagerat både min fru och folk på Socialförvaltningen i letandet.
Det var dessutom andra gången idag som jag hade svårt att hitta saker som fanns rakt framför ögonen på mig. I morse skulle jag plocka ihop åttaåringens gympapåse och då hittade jag inte hans träningsoverallsbyxor. Jag frågade min fru om hon visste var de kunde vara och hon svarade att de borde hänga över stolen i hallen. Jag visste ju att de inte fanns där eftersom jag kollat två gånger och sa det till henne. Hon reste sig då från sin frukost och gick ut i hallen och hämtade byxorna som hängde, tillsammans med lite andra kläder, på stolen.
Innan jag var på praktiken i dag så gick jag förbi Kupan. Där köpte jag en svart tweedkavaj från SiR för fem kronor. Jag ska prova att ta med den till Ragtime men de kanske inte vill ha den eftersom märket inte är tillräckligt ”flashigt”, blir det så får jag väl förbarma mig över den (rätt storlek). Jag hade också en lite bisarr upplevelse på Kupan. När jag tittade 
igenom kavajerna så hängde där plötsligt en exakt likadan dubbelknäppt kavaj från Oscar Jacobson som jag köpte där förra tisdagen. Exakt lika, samma snygga knappar och allt. Ett tag så började jag fundera på om jag verkligen köpt kavajen förra veckan men till slut landade jag i att jag hade det. Den hängde också mycket riktigt i klädkammaren när jag kom hem och började leta efter kvittot. Min ”exklusiva” kavaj med speciella knappar, som jag gått och gottat mig åt, kan inte vara så exklusiv och speciell om de på Kupan säljer två ex på en vecka.
Jag vet inte om det är anspänningen kring kvittot eller nåt annat som tagit på mig men nu i kväll så har jag varit riktigt under isen. Jag var tvungen att gå och lägga mig p.g.a. ångest och illamående när vi åt kvällsmat. Efter att ha vilat en stund har jag i varje fall samlat ihop mig tillräckligt för att skriva på bloggen.
