I dag röstar Skottland
om hur de ställer sig till självständighet. Jag är avundsjuk och förvånad. Avundsjuk eftersom jag önskar att Irland också kunde få rösta om sin självständighet (och enande). Förvånad eftersom jag alltid trott att skillnaden mellan irländsk och skotsk frihetssträvan var att den skotska var hopplös eftersom Skottland inte är en ö utan har landgräns mot England. Jag har tänkt att det inneburit att de därför suttit hopplöst fast i sin union med England (och Wales). Det resonemanget håller uppenbarligen inte, för oavsett hur folkomröstningen går så har Skottland kommit långt ifråga om att bryta sig ut ur Storbritannien. Nu hoppas jag att Skottland vågar rösta för självständighet. Scotland the brave, be brave!
När jag pluggade var 300 universitetspoäng en speciell gräns att passera, då hade man läst (för) mycket. Nu har det ju gått inflation i universitetspoängen så mina +300 poäng har inte samma status som när jag tog dem. I dag når jag en annan 300-gräns, det här blir mitt trehundrade blogginlägg. För knappt ett år sen la jag ut det första och nu kommer nummer 300 (egentligen nummer 307 om man räknar min medverkan i Hallandspostens Bloggstafett).
I dag har jag varit hemma med pojkarna eftersom skola, fritids och dagis varit stängda p.g.a. utbildning av personalen. Trots det härliga vädret så har vi varit inne hela dagen eftersom sjuåringen mådde illa och kräktes i morse. Han mådde dock mycket bättre under eftermiddagen och började klaga på att allt var så trist och att det inte fanns nåt att göra. Jag tolkar det som ett friskhetstecken.
Mitt illamående och min oro har blivit mycket bättre sen jag började med Cipralex igen.
Jag märkte effekt redan efter några dagar och nu vaknar jag inte med oro längre eller går omkring med en klump i magen hela tiden. När oron minskar så minskar även illamåendet. Jag är väldigt tacksam över att oron blivit lindrigare. Den absolut största höjningen av min livskvalitet är dock att illamåendet nästan helt är borta.
Jag måste erkänna att jag var skeptisk när min läkare föreslog att jag skulle börja med Cipralex igen. Min bild av den medicinen var att den gav mig biverkningar men inga positiva effekter. Hittills har det varit tvärtom.
Medan barnen tagit det lugnt (mycket film och en del ”Padda”) så har jag bl.a. ägnat mig åt att sy, putsa skor och dammsuga. Mina nya Crocket & Jones ser betydligt fräschare ut när jag putsat lite på dem (den högra bilden är hur de såg ut i går).
Jag har bara gett dem en ”vardagsputs” och inte försökt att gnugga fram en ”spit polish”.
I tisdags skrev jag om att jag läser Ann Heberleins
bok ”Ett gott liv”. Jag läser vidare i den och nu senast beskrev hon relationen mellan henne och hennes man. Den verkar vara oerhört djup och bygga på ett stort förtroende. Hon skrev också ”…vi älskar varandra och därför har vi bestämt att han har rätt att ta ifrån mig min frihet om det behövs. Han älskar mig och därför måste han skydda mig ifrån mig själv. Min man har lovat mig att se till att jag får vård om jag blir sjuk igen. Han har lovat att tvinga mig. Han har lovat mig att se till att jag skrivs in på tvång. Jag förstår nämligen inte själv när jag är sjuk. Inte förrän efteråt, när jag är på väg att bli frisk, förstår jag. Därför måste någon annan rädda mig ifrån mig själv om det behövs.”
Jag känner igen behovet av att eventuellt behöva bli räddad ifrån mig själv. Jag kan tyvärr inte göra någon liknande överenskommelse med min fru. Orsaken till det är att jag är så rädd för den plats jag
hamnar på om jag blir ”tvångsräddad”. Den delen av psykiatrin i Halmstad skrämmer mig. Min erfarenhet är att de inte vill vårda mig (eller stötta min fru). De vill kuva mig och stoppa in mig i sin förutbestämda ”behandlingsmodell”. Omforma mig så att jag passar in i deras bild av någon med min diagnos. Det vill jag inte vara med om. Jag kanske låter paranoid och det kanske jag är också men för att citera Joseph Heller (”Moment 22”) ”Även om du är paranoid kan de vara ute efter dig”
