Självmordsmoratorium

Min fru är extra omtänksam mot mig just nu, och har så varit den senaste tiden. I många år har hon varit motorn i familjen, den som fått allt att fungera men just nu är hon det lite mer än vanligt. Hon gör mer här hemma, ser till att jag får sova längre på morgnarna och andra små, men betydelsefulla, saker. Jag tycker inte riktigt om att hon gör så – inte för att det inte behövs, utan just för att det behövs. Det är uppförsbacke nu och jag är så trött på det, i våras mådde jag ganska bra och såg någorlunda ljust på framtiden men nån gång under sommaren så vände det och sen har det bara blivit sämre och sämre under hösten.

Visst, jag är inte lika dålig som jag var hösten 2007 när jag var mer eller mindre lamslagen av min depression. Fast egentligen kanske jag är det, det som förändrats under de elva år som gått är att jag lärt mig fungera hjälpligt även när jag mår som skit.

Idag är det ju Fars dag och det är ingenting som jag tycker bör firas eller uppmärksammas, varken för egen del eller gällande min pappa. I år har jag dock köpt ett antal fars dags-presenter till mig själv med den kanske svajiga motiveringen att det är en del i min kamp mot suicidtankarna som jag dras med.

Att jag mått dåligt så länge och att jag inte ser nån ljusning framöver är nog det faktum som jag tror driver mina suicidtankar mest men en annan bidragande faktor är att jag inte riktigt förmår hantera, varken med medicin eller andnings-/tankeövningar, de oros- och ångestattacker jag dagligen drabbas av. De attackerna får mig att både må dåligt och att känna mig hjälplös och det driver på mina suicidtankar. Ett självmord skulle då kunna slå två flugor i en smäll, om ni ursäktar uttrycket. Jag skulle slippa ångesten och det (eller kanske främst tankarna på självmord) skulle också ge mig tillbaka lite av den kontroll över tillvaron som mitt mående fått mig att förlora. Jag känner mig maktlös och mår fruktansvärt dåligt men jag kan åtminstone själv bestämma om jag lever eller dör. Det kan låta ologiskt men logik och suicid står ganska ofta långt ifrån varandra. Hur viktig känslan av kontroll är när det känns som om ens liv håller på att krackelera fullständigt ska inte underskattas, att känna att jag har lite kontroll över någonting är faktiskt jätteviktigt.

Den dagliga ångesten och känslan av hjälplöshet gör att suicidtankarna hela tiden knuffar mig framför sig mot avgrunden. Det är som att de äter upp min viljestyrka och det motstånd jag förmår mönstra. Ett sätt att spjärna emot på är att mentalt utlysa ett ”självmordsmoratorium”, det vill säga bestämma att ett eventuellt suicid får vänta tills efter en viss händelse. Det kan låta flummigt men det fungerar faktiskt eftersom det skjuter självmordet på framtiden men samtidigt låter mig bibehålla den känsla av kontroll som suicidplanerna ger mig.

Att shoppa kan vara ett sätt att utlysa ett ”självmordsmoratorium”, jag köper något men då måste jag ju också ge mig tid att faktiskt använda det jag köpt. I mitt fall har jag den senaste veckan köpt både pipmunstycken och piptobak på nätet och det gör att jag först ”måste” vänta på att grejorna ska levereras och sen också ge mig själv tid att använda dem. Låter det knäppt? Om det gör det så beror det kanske på att mitt nuvarande tillstånd faktiskt innebär att jag är ett psykfall och vad som är logiskt i en deprimerad hjärna är inte alltid logiskt i en frisk. Det som räknas är att jag faktiskt kan säga, utan att ljuga, att jag inte har några akuta planer på att ta livet av mig. Jag tror tyvärr fortfarande att risken att mitt liv slutar med ett självmord är ganska stor men det ligger i så fall en bit fram i tiden. Munstycken och tobak kan inte ”vaccinera” mig mot suicid i åratal men det kan åtminstone köpa mig en två-tre månader och förhoppningsvis mår jag bättre på andra sidan årsskiftet, när jag känner att våren börjar närma sig igen.

Följ och gilla: