För andra gången på kort tid så har mardrömmar och ångest tvingat upp mig ur sängen mitt i natten. Även denna gång försöker jag få ångesten ur kroppen genom att blogga och ta Theralen.
Mardrömmen i natt handlade om en frustrationsfaktor på jobbet hos WSP,
nämligen att tvingas genomföra dyra och miljömässigt omotiverade åtgärder på grund av att kommunens handläggare hanterade sin rädsla och okunskap på jobbet genom en stelbent tolkning av lagstiftningen. När jag jobbade så tyckte jag att stelbenta byråkrater var oerhört frustrerande, jag ville ha snabba, smidiga lösningar.
I sanningens namn så kunde okunniga kunder vara lika frustrerande. Som konsult är det en jobbig sits att ha en kund som hela tiden vill komma undan med ett absolut minimum av undersökningar och utredningar (helst ännu lite mindre) när man själv inser att det aktuella problemet är väldigt komplext och behöver utredas ordentligt.
Det var jobbigt att vara jag som konsult. Varken kunder eller myndigheter begrep nåt…… 🙂
I går kväll så blev vådan av att ha för många kavajer tydlig.
Äldsta sonen hade med sig en lapp från skolan om en kommande ombyggnation på skolan (två dagisavdelningar ska flyttas dit). Det påminde mig om att vi fått samma information, men lite mer detaljerad, även från dagis. Jag visste att jag läst lappen på dagis och sen stoppat den i innerfickan på min kavaj. Problemet var bara att jag inte kunde komma på vilken kavaj jag hade haft på mig.
Sonen visade upp sin lapp precis vid läggdags så jag hann bara leta igenom några få kavajer innan det var dags att gå och läsa för barnen. I dag på förmiddagen ska jag leta igenom alla kavajer jag haft den senast tiden för att lokalisera lappen (problemet är att jag inte riktigt minns vilka kavajer det är).
