Natten till idag var en vaknatt. Jag var spänd i går kväll och hade väldigt svårt att somna. Att inte kunna somna är alltid stressande men särskilt när man vet att man ska upp tidigt och verkligen borde somna. Förutom de vanliga morgonbestyren så skulle jag hinna laga till lunch och få undan löv från gårdsplanen
innan jag skulle iväg till bussen strax efter nio i morse.
Lunchen var förstås viktigare än löven. Av någon anledning så hade det dock blivit lite av en fix idé att få undan några lövhögar vi krattat ihop i helgen. Jag SKULLE hinna få undan dem innan jag stack hemifrån idag! Att resultatet sen blev en stressig morgon var ju min egen förskyllan.
När jag hade lämnat barnen och kom hem och skulle börja med löven så regnade det. Det var inget skyfall men det kom rätt rejält. Löven skulle bort så det var bara att bita ihop. Jag krattade upp löven på en presenning och släpade bort dem. Blöt men nöjd kunde jag sen gå in och välja kläder för dagen.
Jag tror att gårdagskvällens sömnsvårigheter delvis berodde på en oro inför skrivarcirkeln som började idag. Jag har sett fram emot cirkeln och hoppas att jag ska få lära mig saker som hjälper mig bli en kompetentare bloggare. Nu händer det ofta att jag försöker, men inte lyckas, beskriva händelser eller känslor. Min förhoppning är att skrivarcirkeln ska bidra till att jag blir bättre på att verkligen kunna uttrycka det jag vill ha sagt. Om cirkeln dessutom kunde få mig att börja konkretisera mina lösa tankar kring den ungdomsbok jag någon gång skulle vilja skriva så vore det en jättebonus.
Parallellt med förväntningarna så finns dock en oro inför cirkeln. Jag vet sen tidigare att jag har svårt för studiecirklar
och grupparbeten. Jag känner mig ofta obekväm och trängd i såna sammanhang. Inför skrivarcirkeln är jag mer än vanligt orolig att jag inte ska orka med gruppdynamiken. Skrivandet är nåt väldigt personligt och jag känner mig inte bekväm med att diskutera mina texter, eller mitt sätt att skriva på, i en grupp. Det kanske låter lite konstigt eftersom jag lägger ut inlägg på nätet där alla kan ta del av dem. Fast då är det ingen diskussion, jag publicerar ett färdigt dokument som läsaren sen själv får ta ställning till.
För mig är det viktigt att skapandet av en text sker utan insyn
(någon enstaka gång kan jag be min fru att titta på en text). Jag är osäker i mitt skrivande och vill inte att nån ska bedöma eller kritisera en text som jag inte tycker är färdig. Det är kanske en kontraproduktiv inställning, granskning och kritik kan ju göra inläggen bättre men jag vågar och orkar inte ta den dialogen i dagsläget (ska jag vara ärlig så har jag nog aldrig riktigt orkat det).
Att ha en blogg och lägga ut texter är trots allt viktigt för mig. Det gör att jag känner att jag skriver för någon (även om jag inte exakt vet vem ”någon” är). Att känna att jag har en publik som lyssnar leder till att skrivupplevelsen blir mer stimulerande, relevant (och terapeutisk) men även mer stressande. Utan ”någon” som läsekrets hade jag nog inte skrivit så flitigt som jag gör.
Efter den första träffen på skrivarcirkeln så är jag försiktigt optimistisk. Jag tror att jag kan lära mig saker och jag tror att jag kommer att orka med gruppdynamiken. Jag kommer nog inte alltid att känna mig bekväm men förhoppningsvis blir det inte värre än vad jag kan stå ut med.
