Innan jag blev sjuk så var jag fenomenal på att somna och sova. Jag behövde bara lägga huvudet på kudden så sov jag. God nattsömn var något jag tog för givet. Tyvärr är det inte så längre, god sömn är ingen självklarhet och mitt förhållande till sömnen är spänt.
Jag har inte sömnlösa nätter så ofta som jag hade tidigare men det har inte gjort att jag känner mig tryggare när det 
gäller att sova. Mitt problem just nu är inte sömnlösheten som sådan, utan det är att jag varje kväll blir stressad och rädd att jag inte ska kunna somna. Det är en känsla som ofta gränsar till panik. Det säger sig själv att det inte är optimala förutsättningar för ett besök av John Blund.
Den sista tiden har jag trots allt kunnat dra ner på konsumtionen av sömntabletter och 
även om det känts bra så har det tyvärr inte gjort mig lugnare vid läggdags. Jag har både avslappningsövningar och distraktion (lyssnar på ljudböcker) att ta till för att få mig att slappna av och somna men oron och rädslan finns där ändå. Det enda tillfälle då jag hittar tillbaka till den gamla, naturliga sömnen är när jag åker buss. På bussen slappnar jag av och somnar utan kamp. Ibland har jag tänkt att jag ska sätta mig på en stadsbuss och åka runt i Halmstad några timmar bara för att få en längre stund med den ”goa” sömnen.
I förmiddags var första gången på nästan två veckor som jag var ute och sprang. Förkylningen jag har haft har inte
velat släppa, den har bitit sig fast i bihålorna och täppt till näsan. Jag har testat att slå lite lätt på säcken men det har inte känts bra. I går kväll beslöt jag att jag måste göra nåt drastiskt för att få bukt med förkylningen. När hustrun och jag varvade ner med ”Vita huset” (ja, vi har börjat se om hela serien, vi är inne på säsong 3 nu) så chockade jag därför kroppen med massvis av glass (gräddkola och valnöt med lönnsirap). Det gjorde susen, i morse vaknade jag med otäppt 
näsa och i förmiddags kändes det bra att vara tillbaka ute på vägarna igen.
Jag har försökt att ha en kravlös dag idag. Det känns som om det var länge sen jag hade en ”bara-gå-och-skrota”-dag. De senaste veckorna har det alltid varit nåt inbokat på mina lediga dagar. Idag har det enda ”måstet” varit att gräva ner ”mink” nr två (se nedan).
Trots att det var ett litet ”måste” så har jag inte mäktat med det. Vid lunchtid så tappade jag fotfästet känslomässigt och ramlade ner i nån slags vemod. Det var inte oro eller ångest utan mer som en sorg eller en förtvivlan över sakernas tillstånd. Hela eftermiddagen så har den känslan hängt som en våt filt över huvudet på mig. När sånt här händer vet jag inte om jag ska följa med i vemodet eller försöka liva upp mig med en komedi i dvd:n eller nåt poppigt på stereon. I dag följde jag, mer eller mindre frivilligt, vemodet. Så istället för Crash med Primitives blev det Dan Andersson (bl.a. tolkad av Sofia Karlsson och nån okänd (Thorstein Bergman?)) på YouTube.
Angående minkarna jag fångat så har min fru visat foton på dem för en kollega som fött upp jaktillrar. Kollegan är bombsäker på att ingen av dem är en mink. Den första är en iller och den andra en mård. Jag har haft tankar om att söndagsfångsten (som jag stolt visar upp som mink på Facebook)
inte var en mink eftersom jag tyckte den var lite väl stor.
När det gäller att värna hönsen så gör det ju ingen skillnad vad det var i fällan. Det är två hönspredatorer (som, likt minken, dödar så mycket de bara hinner och orkar om de kommer åt hönsen) mindre och båda är lovliga för jakt.
