Den här veckan har saker och ting har lugnat ner sig lite här hemma men jag är trots det fortfarande spänd som en fiolsträng. Minsta lilla förändring av min planering och jag får panik. Jag 
har också väldigt lätt till tårar, plötsligt så rinner de bara nerför kinden på mig och jag vet inte riktigt varför. Igår rökte jag en pipa för att fira att jag blivit klar med utgrävningen av fårhuset och när jag satte mig ner och slappnade av så började tårarna bara rinna. Tyvärr så ser nästa vecka också ut att bli ”fullbokad” (med mina mått mätt) eftersom jag har en
bilbesiktning, en knäundersökning, ett Göteborgsbesök, terapi och lite barnskjutsning inplanerat. För de flesta är det kanske vardagsgrejor men det är stora och krävande saker i mitt liv.
Trots att jag mår som jag gör så händer det ibland att jag drabbas av stora skuldkänslor över min situation och hur mitt arbetsliv blev. Jag tänker att det inte är så illa med mig, nåt jobb borde jag väl kunna ta? Om jag lyckas lugna mig och börjar dissekera tankar och känslor så landar jag dock alltid att min 
sjukersättning (förtidspension) är berättigad. Jag är ju så oerhört beroende av mina fasta rutiner och de lugna dagarna här hemma. Så fort det bli ändringar (som det blivit mycket av den sista tiden) och jag måste göra nåt extra så blir jag superstressad. Jag klarar oftast av det men jag får verkligen kämpa (och luta mig mot min ”vid behov”-medicin). Jag ser dock en skillnad i hur jag fungerar idag jämfört med hur det var för fem år sen. Skillnaden består i att jag nu ofta kan kämpa mig igenom ångest och oro så att jag kan fungera någorlunda normalt här hemma.
Vi har haft riktigt trist höstväder de senaste dagarna men idag så har det slutat blåsa och regna på tvären, det har till och med gått att se lite blå himmel. Så fort solen tittar fram så blir det full fart på bin och blomflugor som surrar kring höstastrarna i rabatten.
Bina på det fotot nedan är dock inte särskilt aktiva. Orsaken till det är att locket till deras bikupa blåste av i natt så det har regnat rakt ner i kupan. Jag la på locket och så får biskötaren komma hit och titta till de små liven.
Själv aktiverade jag mig genom att springa på elljusspåret i Getinge i förmiddags. Jag lämnade hustruns bil på verkstan och när jag cyklade hem så stannade jag till och sprang sju varv på spåret (d.v.s. ca 5,5 km). Jag kan inte påstå att jag kände mig lätt i kroppen men det kändes ändå rätt bra att lufsa runt där. Det enformiga och monotona i att springa många varv stör mig inte, jag kommer ganska snabbt in min ”bubbla” där löpningen blir meditativ.
Nåt som inte är särskilt meditativt är Piranas hältor. När jag skulle flytta henne mellan två hagar vid 
lunchtid idag så märkte jag att hon var tvärhalt på höger fram. Det är hennes tredje hälta den här sommaren – först fång, sen ont i kotan på höger fram och så detta. Vi körde henne till djursjukhuset i Slöinge och de klämde, kände och röntgade och tror nu att det är ett sömstick, d.v.s. att en söm hamnade lite för djupt vid skoningen i tisdags. Det är inget roligt att ha häst när det är så här.
Avslutningsvis några bilder på Gwanwyn.
