Mina hälseneproblem har tyvärr blivit lite av en följetong i bloggen. Nu är de tack och lov besvärsfria men det innebär inte att jag springer obehindrat, jag har nämligen fått ont högt upp i höger vad. Det känns som 
om jag har en knut mitt i muskeln, lite som att musklerna krampar och vägrar räta ut sig. Jag har gått med det ett tag, det är inte jättesmärtsamt och jag kan springa ändå. Det känns inte så mycket under löpningen utan mer efteråt. Voltaren och stretching verkar inte hjälpa så idag fick jag vaden masserad (rygg och vänsterbenet blev också knådade) 
på Sussies massage här i Getinge.
Tidgare har jag gått och fått massage i perioder. Ett tag så fick jag faktiskt länsstyrelsen att betala regelbundna massagebesök för mig. Jag minns inte riktigt hur jag motiverade det men massagen var väldigt bra för mig. Måste jag betala massagen själv så blir det ganska sparsamt mellan gångerna, fast i dag så bokade jag faktiskt en ny tid redan nästa vecka. Jag tror att min vad (och jag med för den delen) skulle må bra av det. Det kändes också som att hon som masserade mig visste vad hon gjorde. Hon hittade t.ex. de där ömma spänningspunkterna i ryggen som jag alltid verkar gå omkring med.
Ibland så kan jag börja oroa mig för de mest konstiga saker. När jag låg på massagebordet och massören höll på med min rygg så började jag grubbla över att hon skulle tycka att mina hälar såg 
alldeles gräsliga ut och säga att hon minsann inte tänkte massera nån med såna hälar. De är förvisso inte snygga, torra och spruckna men jag tror att hon sett betydligt värre och att mina hälar därför inte genererade några speciella tankar hos henne. Orostankarna fick mig att tappa koncentrationen på att vara mentalt närvarande i massagen, det krävs för att uppskatta den fullt ut. Efter en stund kom jag dock på mig själv och kunde bryta orostankarna.
Som ni säkert förstått eftersom jag tog mig iväg på massage så mår jag mycket bättre idag, illamåendet är borta och det enda som minner om magsjukan är lite trötthet 
i kroppen. Det är oerhört skönt att illamåendet försvunnit, det plågade mig både psykiskt och fysiskt.
Efter massagen så var jag till biblioteket och lämna igen en tidskrift (men glömde två ljudböcker). När jag var där så lyckades jag plocka på mig tre böcker som verkar intressanta. I bilen hem satt jag och funderade på vilken bok jag skulle börja med. Jag kom fram till att jag var mest nyfiken på ”Jakten på Kapten Klänning”. Hemkommen så slog jag på 
datorn och då fanns där en avisering från biblioteket i Getinge om att jag hade en bok att hämta. Boken i fråga var ”The crossing” av Michael Connelly och är resultatet av ännu ett inköpsförslag från mig till biblioteket. “The crossing” är den senaste i raden av böcker om Harry Bosch, numera f.d. polis i Los Angeles. I boken förekommer också en annan av Connellys bokhjältar, den skrupelfrie försvarsadvokaten Mickey Haller, så jag som är 
torsk på det mest som Michael Connolly skriver hade inga problem att prioritera om i min läslista. Även om det innebar en extra sväng till biblioteket.
Utan att ens ha öppnat ”The crossing” så är jag dock lite besviken på både Connelly och bokförlaget (Little, Brown and Company) för att de använde en sån usel bild på författaren på baksidan av boken. Michael Connelly säljer miljontals böcker över hela världen och så väljer han och förlaget att presentera honom i en menlös, beige kavaj (med extremt fula vita knappar). Kavajen ser också ut att vara minst ett nummer för stor, ärmarna når ju nästan ner till knogarna på Connelly. En så löst sittande kavaj (det är dock positivt) hade dessutom varit snyggare med bredare slag.
En av de få saker som jag inte gillar med att bo här är att gården ligger relativt öppen för västliga vindar. Det innebär att det ofta blåser (t.ex. idag) och att vi känner av stormar ganska rejält. Efter att Gudrun skrämde upp mig så har jag blivit stormnoijig,
så fort det börjar rista lite i huset så blir jag väldigt rädd. När jag idag läste irländska tidningar på nätet så såg jag dock ett foto på hus som, ur ett stormperspektiv, låg betydligt sämre till än vi gör. Vi brukar klaga på att det är mycket salt på fönstren efter att det stormat här men jag ser att det finns dem som har det värre…
