Stark

När jag var liten så cyklade jag ibland med min pappa när han löptränade. Jag kommer ihåg hur han hjälpte till och knuffade på mig när det gick tungt i uppförsbackarna. Idag gjorde jag precis samma sak med min sjuåring. Jag sprang och han cyklade bredvid och i backarna hjälpte jag honom. Jag hoppas att han kommer att minnas det på samma positiva sätt som jag minns mina cykelturer med min löptränande pappa.

På onsdag ska det gjutas ett golv i stallet. Det är en byggfirma som sköter gjutningen men vi ska lägga ut bärlager i rummet där de ska gjuta. Min fru fixade med det idag och jag stod bredvid och kände mig onyttig. Till slut kunde jag inte låta bli att försöka hjälpa till (armen är ju mycket bättre nu). Jag körde sten i skottkärran och skyfflade lite grus. Armen kändes rätt ok när jag gjorde det men värken efteråt är kanske en indikation på att jag ska ta det lugnt ett tag till (åtminstone till jag sluppit ortosen).

I dag har jag känt mig stark. Jag har haft en klump av oro och ångest i magen större delen av dagen men jag har lyckats göra saker ändå. Jag tycker faktiskt att jag har varit litet duktig. Jag har sprungit (med sjuåringen), kört sten (kanske lite dumt men ändå…), duschat barnen, bäddad rent och lagat kvällsmat.

Vissa dagar så ”vinner” klumpen över mig, det är dagarna när jag inte orkar nåt alls. I dag vann jag.