Det blir inte alltid så illa som jag befarar. Dagens aktiviteter är ett bevis för det. Det har varit full fart en stor del av dagen men jag har ”hållit ihop” bra och långa stunder även haft roligt. Oron i går var obefogad.
I förmiddags åkte jag och barnen in till Halmstad för att titta på när min fru var med i sitt livs första danstävling. Hon går en nybörjarkurs i bugg och blev övertalad att vara med på klubbmästerskapet. Tyvärr fick vi inte se henne dansa eftersom hon blev direktkvalificerade till finalen som var efter lunch och då var jag och ungarna hemma och förberedde oss för eftermiddagens kalas. 
Pojkarna fick på sig rena skjortor och jag satte på mig dagens andra omgång kläder. Den första uppsättningen gick i grått och rosa medan den andra var mer murrig – då fick jag användning för min nyaste begagnade slips som går i allt från beigt och brunt till rosa.
Notera de rosa strumpor som jag hade på förmiddagen. För inte så länge sen fanns det inte på kartan att jag skulle sätta på mig en rosa skjorta, än mindre ett par rosa strumpor. Nu känns det jättebra. Jag gillar nästan rosa lika mycket som jag gillar lila.
Kalaset på eftermiddagen gällde en granne som fyllde 71. Han ordnar kalas varje år och det har blivit en tradition att gå dit. Vi umgås inte så mycket med de övriga kalasgästerna men de har kopplingar till bygden så det blir alltid en hel del prat om byn och ”födda och dödda”. Jag lär mig alltid nåt intressant om Underlund. Varje år bjuds det också på en väldigt god smörgåstårta från Börjes i Harplinge.
Inför kalaset var jag lite orolig för att få frågor om mig och mitt mående (som jag är varje gång jag ska träffa folk). Det gick väldigt bra. Inga frågor om hur jag mår men en del beröm för att jag vågade vara med i HP och lite positiva kommentarer kring att jag syr. Jag är dålig på att ta in positiva reaktioner från omgivningen men jag försökte ta åt mig.
På kalaset är det tradition att vi efter maten går en sväng i en av våra hagar för att titta på backsipporna som blommar så här års. Backsipporna är väldigt fina och jag är stolt att vi har dem på våra marker.
Hagen vi gick i är den finaste vi har men jag har en förmåga att inte kunna se skönheten i den, utan bara fokusera på alla enar som borde röjas. Det är synd för det är en jättefin hage och tidigare gick jag ofta där och bara njöt. Jag skulle må bra av att koppla bort det dåliga samvetet för igenväxningen och bara se blommorna, ekarna och den fantastiska vyn.
I höstas skrev jag om en igelkott som försökte övervintra i stallet (se här). Jag var lite orolig för att vi störde den och var rädd att den inte skulle klara vintern. Nån igelkott har i varje fall överlevt vintern, för när jag tidigare ikväll gick ut för att lägga ved i pannan så rasslade det till i gräset och en igelkott pilade iväg in bland buskarna.
