Stockholmsmorän
Morän är Sveriges vanligaste jordart och den består av partiklar av blandad kornstorlek, allt från ler (mindre än 0,002 mm) till block
(större än 60 cm). När jag jobbade med föroreningar i marken så pratade vi ofta om ”Stockholmsmorän” eller ”stadsmorän” och menade då jord från stadsmiljöer bestående av allsköns bråte som hade sitt ursprung i de verksamheter som 
tidigare funnits på platsen. Det visar sig att vi har lite ”Stockholmsmorän” här på gården också. När hustrun fyllde år för nån vecka sen så fick hon ett mullbärsträd av sina kollegor. Mullbärsträd vill tydligen växa vindskyddat och det är lite knepigt att hitta hos oss men vi tänkte att bakom logen 
borde nog funka men när hustrun började gräva där så stötte hon dock på problem, först ett lager ”Stockholmsmorän” (mycket tegel) och sen berggrund. Uppenbarligen saknades förutsättningarna för att plantera trädet där. Trädplanen just nu är att försöka övervintra mullbärsträdet på gödselstan för att under vintern röja undan lite träd vid fårhuset så att vi nästa vår kan gräva ner mullbärsträdet där.
Hösten närmar sig och det syns bland annat på att svalorna samlas i stora flockar. Idag hade vi ett gäng som satt på logtaket. Det var kanske inte så att himlen förmörkades när de lyfte men de var ganska många.
Min förkylning följer inte det normala mönstret, d.v.s. ont i halsen två dagar följt av fyra dagar med rinnande näsa, utan efter två dagars halsont så mår jag nu bra igen. Jag är dock fortfarande rysligt trött och idag hade jag inte ork att gå mer än korta svängar med Betty. Tröttheten gör att jag befarar att det inte var en ren förkylning jag hade utan att det också är nån form av utmattning efter en ansträngande sommar. Den tron stärks av det faktum att jag den sista tiden fått oförklarliga ångestattacker som resulterat i tryck över bröstet och att hjärtat skenat på mig. Det är lite obehagligt 
när hjärtat börjar galoppera men jag är tämligen säker på att det bara är mitt psyke som spökar. Jag gjorde en hjärtutredning 2014 (arbets-EKG, ultraljud och kranskärlsröntgen) och den hittade inget fel på mig. Jag har dock tänkt att nämna det hela för min psykdoktor nästa gång vi träffas, det skulle skett förra veckan men har blivit framflyttat till mitten på oktober.
Eftersom jag piggnat till lite så åkte jag till återvinningsstationen i Getinge med en massa förpackningar i eftermiddags. När jag skulle lasta in dem i bilen var Betty snabb på att smita ut och hoppa in i skuffen som stod öppen. Hon fick åka med men sitta kvar i bilen medan jag slängde skräpet.
