Svårt att ta det lugnt hemma
Det är svårt att bara ta det lugnt när jag är hemma på permission. Det finns alltid småsaker som jag behöver göra och
innan jag vet ordet av så har jag en fullmatad lista. En sak som fanns på dagens lista var att hämta julskinkan vi beställt ifrån Gudmundsgården i Slöinge.
Jag misstänkte att det skulle vara mycket folk där för att hämta skinkor och köpa mat till julbordet så jag var på plats bara nån minut efter att de öppnat. Det var tur att jag var där så tidigt för medan jag väntade så kom det in en strid ström av människor i butiken. Efter en stunds väntan så kunde jag dock hämta vår skinka. Jag passade också på att köpa några olika sorters prinskorv (till jul eller nån annan gång).
Jag tycker att jag varit mindre stressad av pojkarnas stoj och stök idag jämfört med hur det var i helgen. Jag kanske bara haft en bra dag eller så är det höjningen av Cipralex som börjat ge effekt. Fortfarande räcker det dock med småsaker för att dra igång min ångest. Det blev väldigt tydligt vid lunchtid. En keramiksten i vedpannan gick sönder
strax innan jag blev inlagd och i helgen så mejlade jag tillverkaren, Baxi, och beställde en ny sten. Vid lunchtid så kom en budbil med ett paket från Baxi men när jag öppnade det så var stenen knäckt.
Ångesten drog i gång hos mig så fort jag såg den trasiga stenen. Jag förstod att jag skulle behöva ringa och göra reklamation. Trots att jag inte gjort något fel så kände jag att det skulle bli jobbigt. Jag ringde samtalet och det var inga problem, de skickar en ny sten (förhoppningsvis bättre emballerad). Att samtalet gick smärtfritt har dock haft mycket lite effekt min ångest. Den har levt sitt eget liv och snurrat på och vuxit under eftermiddagen. När den etablerat sig är den svår att bli av med. Theralen och Oxascand har dock hållit ångesten i schack under kvällen.
Jag har funderat lite över det faktum att jag slappnar av så bra när jag är på Avdelning 19 jämfört med när jag är hemma på permission. Stressmomenten är givetvis mycket färre på avdelningen men jag tycker ändå inte att det kan förklara hela skillnaden. Jag tror att en delförklaring kan vara att jag upplever vistelsen på Avdelning 19 som en befrielse från ansvar. Den känns som att när jag är där (d.v.s. fysiskt inlagd på psyk) så kan väl ingen, inte ens jag, begära att jag ska prestera en massa. När jag är på psyk är det som om den mentala ryggsäck
som jag ständigt kånkar omkring på blir lättare. Kilovis med krav och ångest försvinner när jag kliver innanför dörrarna till avdelningen. För att komma på banan igen så måste jag lära mig att lätta på ryggsäcken även här hemma.
Till sist en bild på familjens lilla charmtroll. Han verkar vilja bita i nåt hela tiden, är det inte våra tår eller skosnörena vi precis håller på att knyta så kan det vara en filt som här.
