Det här är andra dagen utan hästar och det känns konstigt att inte ha dem här, hagen ser också 
väldigt tom ut. Jag gjorde ju inte så mycket med hästarna på dagarna men de gav ändå min dag en hel del av dess struktur. Jag tog ut dem vid åtta, mockade boxarna vid halv tio, fodrade vid lunch och klockan 17 och sen tog jag och hustrun in dem vid tiotiden på kvällen. Tillsammans med eldandet i pannan, hundpromenader och träning var det de fasta dagsrutiner jag hade att förhålla mig till och utifrån dem så fick jag passa in övrigt jag ville göra. Aktiviteterna som utgjorde rutinerna var inte särskilt omfattande men de hindrade mig från att fastna i håglöshet och navelskåderi.
De kvarvarande rutinerna har nu blivit extra viktiga och jag ska försöka hålla fast vid dem och 
dessutom lägga till nån, t.ex. ersätta mockningen med att lava ved – jag har märkt att det är bra om aktiviteten är lite tråkig och monoton men ändå nödvändig. Det blir en liten omställning att leva utan hästar men det ska nog gå bra.
Hustrun tittade igenom gamla foton på Hia och hittade bilden nedan där hon och yngsta sonen kör en sväng.
Fotot är taget för två år sen och det som både hon och jag reagerade på var hur liten sonen är på bilden. Han har växt som attan sen dess och nu är han längre än sin 
mor, vilket syns på fotot från i somras (yngsta sonen går i mitten och båda pojkarna har dessutom vuxit sen fotot togs).
Femtonåringen valde nyligen program till gymnasiet och han valde ett med europaprofil, det vill säga planen är att han ska studera utomlands första terminen i tvåan. Han vill läsa i Paris och i går var vi på 
en informationsträff på Sannarpsgymnasiet där representanter från Svenska skolan i Paris (och de svenska skolorna i London och Madrid) informerade om utbytesprogrammet. Undervisningen kommer att ske på svenska men skolan är integrerad i en fransk skola så han kommer träffa franska elever på rasterna och utbyteseleverna bor också hemma hos en fransk värdfamilj.
Mötet fick mig att tänka på mina utlandsstudier i Irak som inte alls var lika kontrollerade och trygga som de som sonen kommer få i Paris. Där finns stöd stödpersoner och undervisningen är ju som sagt på svenska medan den i Irak var på engelska. Sonen kommer ju också vara betydligt äldre när han åker än vad jag var i Irak (gick 6:an, 7:an och lite av 8:an där). Jag minns det som att jag bara släpptes 
av på skolan, typ kom in mitt i en lektion och sen fick jag klara mig själv (fotot är tagit i mitt klassrum). Min engelska var inte särskilt bra (är inte språkbegåvad och hade det inte varit för Irak och Irland så hade min engelska varit riktigt kass) så jag hade ganska stora språkproblem i början men tack och lov fanns det en svensk kille i klassen som kunde hjälpa mig lite och inledningsvis så fick jag också engelskundervisning för nybörjare när 
resten av klassen hade vanlig engelska. Jag fick träna konversation medan de tragglade saker som Tennysons ”The charge of the light brigade”.
Även om min start på BIS (Baghdad International School) var aningen brutal så var det också början på en fantastisk upplevelse som jag inte vill vara utan. Jag tror och hoppas att sonen ska få samma positiva upplevelse när han läser i Paris.
Idag på förmiddagen så åkte Betty och jag i väg och gjorde ett par ärenden, vi köpte bland annat ägg 
hos en granne och så var vi till SIA i Slöinge för att fylla på glassförrådet. Jag har börjat ta med mig Betty mer när jag åker iväg på småärenden. Hon är verkligen angelägen att få följa med när jag ska gå ut så om det funkar brukar jag ta med henne.
