Att komma i form igen
Jag har börjat träna igen. För många år sedan var jag vältränad och sprang 10 km på under 32 minuter (100 km på 9 timmar och 14 minuter). Jag har också tävlingsboxats, dock utan någon framgång. Sen jag blev sjuk har jag slutat träna och tröstätit en väldig massa. Det har resulterat i att jag nu väger 15-20 kg för mycket. Har inlett ett försök att komma i form igen. Jag försöker springa 20-25 minuter och slå på en sandsäck 10 minuter fyra gånger i veckan.
Jag behöver göra något åt min vikt. Min övervikt ger mig väldigt mycket ångest och känslor av misslyckande. Man kan tycka att det är ytligt och fel att vara så fixerad vid vikten och hur ens kropp ser ut. Men så är det för mig just nu. Faktum är att jag äcklas av att se mig själv i spegeln utan kläder och jag försöker undvika det i möjligaste mån. I takt med att min vikt ökat har mitt värde som människa minskat (i mina egna ögon). Det finns säkert en risk att jag har för höga förväntningar på hur mitt mående kommer att påverkas av att jag kommer i bättre fysisk form. Jag har dock tröttnat på att vara slapp och mjuk i kroppen. Jag vill försöka få tillbaka lite styrka och uthållighet samtidigt som jag förhoppningsvis förbättrar min självkänsla. Jag minns den sköna känslan av att vara i form, att känna sig stark. Man kan tycka att då är det bara att börja äta mindre och träna på. Så enkelt är det, och så svårt. Att äta ger tröst och lindring mot ångest. Mörka tankar och depression tynger kroppen och tar bort kraften att ta sig för. Jag kämpar på och just nu känns det bra.
Så här hade jag velat se ut i “gymmet”. Bernard Hopkins, 48 år “still going strong”. Jag kanske inte når riktigt ända dit men en bit på vägen borde ju kunna gå.
Jag hittade precis hit och har inte en aning om hur det går med formen, men jag har förstått att din blogg fortfarande (jan -19) är vid liv, vilket gjorde mig märkligt nöjd. Det var nämligen väldigt länge sedan jag stötte på nån som vet vad en Chicago typewriter är.
Återkommer!
Det är väl sådär med formen, stark men ingen kondis. Förhoppningsvis håller hundpromenaderna mig på en hjälplig nivå och så får vi se om jag kan komma igång och springa till våren. Jag kom faktiskt inte ihåg att jag skrivit om en ”Chicago typewriter” men jag hittade inlägget. Det var ett tag sen det skrevs men tiden går fort, även när man inte alltid har det så kul. Ser fram att höra mer från dig! /Johan