Till Marknadschefen

När jag hämtade posten i går så fanns där ett brev adresserat till mig i egenskap av marknadschef. Jag visste inte om att jag var marknadschef, på WSP så var jag gruppchef men marknadschef smäller ju högre. I kuvertet så fanns ett brev som gratulerade mig till 5-års jubiléet och en reklampenna med mitt namn ingraverat. Jag vet inte vad det är för jubileum så åsyftas men uppenbarligen så finns det ett företag i reklambranschen som tror att jag är en potentiell pennkund. Det är jag inte, men det är trevligt att ha en personlig penna. Den är dessutom skön att skriva med.

Från pennor med gravyr så gör jag ett litet tankeskutt till skyltar med företagsnamn. På Socialförvaltningen finns ett gammalt dokumentskåp med en liten företagsskylt på. Av skylten framgår tillverkarens namn (Verkstads Aktiebolag Lindqvist) och att firman var hemmahörande i Motala (tyvärr överskattade jag mobilens förmåga att zooma). Den där lilla skylten (1,5 x 5,5 cm) sätter min fantasi i rörelse. När jag läser på den så kan jag för mitt inre öga se män i oljiga overaller på ett verkstadsgolv och nästan höra slamret av verktyg. Googlar man sen Verkstads Aktiebolag Lindqvist så får man fram att de en gång i tiden var stora på stålpallar.

Jag är ju väldigt svag för tweedkavajer och jag har tidigare skrivit (kanske flera gånger till och med) om att det är skillnad på tweed och tweed – kungen av tweed är Harristweeden (från Yttre Hebriderna i Skottland). Jag ser sällan Harristweed på mina rundor i secondhandbutikerna och det avspeglar sig också i min garderob, där hänger bara en Harristweedkavaj. Eller rättare sagt, där hängde bara en, nu hänger där fyra stycken! När jag var på Kupan i dag så hittade jag tre Harristweedkavajer som passade mig (de måste ha kommit från samma ägare). De var likartade i modellen men färg och mönster skilde lite. Jag kunde inte låta bli att köpa alla tre (50 kr styck), vi får se om jag försöker att sälja nån av dem i Göteborg. Min garderob tål inte fler tweedkavajer, så hänger jag in de här permanent så måste jag plocka ut tre andra. Det är dagens i-lands problem i Underlund.

Förra helgen så mejlade jag Stadsbiblioteket och föreslog att de skulle köpa in Viv Albertines självbiografi ”Clothes, clothes, clothes, boys, boys, boys, boys, music, music, music: a memoir” Tills för nån månad sen visste jag inte vem Viv Albertine är men så sände ”Stil i P1” ett program om tjejbandet ”The Slits” som Viv Albertine spelade i på 70-talet. Programmet var intressant lyssning som lockade till läsning av boken. Nu har biblioteket hört av sig och meddelat att de ska köpa in boken. Det är kul att de nappade på förslaget och att de gjorde det så snabbt.

Jag har tidigare skrivit lite om dialekter på Irland, bl.a. att jag tycker de låter härligt. Min favorit är dialekten i Cork (men det beror kanske mest på att jag har kopplingar till Cork), annars så är det dialekterna på norra Irland som jag tycker bäst om. Nu har jag dock hittat en dialekt från den norra delen av Irland som inte är härlig utan bara obegriplig. Titta och lyssna här. Jag var tvungen att lyssna på inslaget ett par gånger för att begripa vad killen som blir intervjuad säger. Av bilderna att döma så verkar de ha mer vinter på Irland än vi har här i Halland.

Det har inte varit några kattbilder i bloggen på ett tag, så här kommer en. Stout sitter på en stolsrygg och håller ögonen på mig när jag förbereder bloggandet. Om han bara gav f.. i att attackera våra fötter hela tiden så vore han en riktigt trevlig katt.

Följ och gilla: