Tillbaka på brottplatsen
I går var jag och barnen till Falkenbergs ishall och åkte skridskor. Sist jag var där så resulterade det i en armfraktur så jag var lite spänd när jag klev ut på isen igen.
Både min och barnens skridskoåkning
gick dock bra.
Utflykten började dock inte så bra. Jag hittade inte åttaåringens överdragskläder på skolan och dessutom hade jag fått med mig fel jacka till honom. Vi fick åka hem och byta innan vi kunde komma iväg. Ett tag var jag väldigt stressad och då blev jag (som vanligt) irriterad och snäsig. Tack och lov så släppte det när vi kom fram till ishallen.
Jag tror att stressen till viss del berodde på att jag var rädd att nåt skulle strula och att det därför inte skulle bli nån skridskoåkning, och jag vet att barnen såg fram emot vår utflykt (det gjorde jag med). Jag gör så sällan utflykter ensam med pojkarna så jag ville så innerligt att det skulle bli bra (vilket det blev). Att låta den oron manifestera sig genom irritation och snäsighet är ju fel reaktion men det blir tyvärr lätt så för mig. Den här gången gick det bra trots det.
Jag åkte skridsko i precis samma utstyrsel som sist jag åkte – jeans, tweedkavaj över en munkjacka och
en ridhjälm på huvudet. Jag kände mig stilig då (innan jag föll) och igår tyckte jag att jag behövde lite av självförtroendet stilighet ger. På selfien ser jag dock lika uppskärrad ut som jag initialt kände mig när jag kom ut på isen. Gårdagens åkning resulterade inte i några fall men jag lyckades skära mig lite på femåringens skridsko när jag hjälpte honom av med den. Som framgår av fotot så förlorade jag inga stora mängder blod.
Efter skridskoåkningen så åt vi hamburgare. Först ville ungarna till McDonalds men i sista stund så ändrade de sig till MAX (utan påtryckningar från min sida). Restaurangerna ligger jämte varandra så det påverkade inte resvägen. Pojkarna ville absolut ha varsin hamburgare i vuxenstorlek, med pommes till (och en påse lökringar att dela på). Jag kunde inte säga nej till dem, även fast jag förstod att de inte skulle orka äta upp allt. Det är så sällan jag gör något ensam med pojkarna och de få gånger det blir av så vill jag att de ska få extra allt av sånt som gör dem glada. Att se dem glada dövar lite av mitt dåliga samvete över att jag inte orkar vara den pappa jag skulle vilja vara.
De åt ju givetvis bara halva hamburgarna
men då blev det ju mer åt mig…. Medan jag åt upp resterna av sönernas hamburgare så spelade de X-box. Det var en fröjd att se deras engagemang i spelet. Den yngre kunde inte still utan hoppade upp och ner hela tiden medan den äldre konstant kommenterade allt som hände på skärmen.
Jag var rätt slutkörd när vi kom hem från vårt skridskoäventyr. Jag hade spänt mig ända sen jag åkte för att hämta upp dem på dagis/fritids tills vi körde ut från MAXs parkering.
I dag ska jag försöka ta mig samman och sota pannan. Jag har varit på väg att göra det sen i mitten på november men ännu inte kommit till skott. Hinner jag träna lite också så vore det bra. Blir det nån träning så blir det skuggboxning och lite fys eftersom skavsåret på den vänstra hälen fortfarande ömmar rätt rejält när jag har skor på mig (trots Compeed).
