Jag har kommit lite snett i mina löprutiner sen jag ökade löpsträckan till 5,5 kilometer. Jag springer 
2,8 kilometer åt ett håll och vänder sen tillbaka. De första 1,8 kilometrarna är väldigt lättsprungna men sen kommer en lång sugande enkilometersbacke innan det är dags att vända. Eftersom inledningen är snabb och jag känt mig hyfsat pigg så har det blivit så att jag dragit på från start och sprungit lite för fort vilket gjort den andra halvan av passet plågsam. Löpturerna har blivit snabbdistans och inte rehabträning, så borde det inte vara men jag har svårt att lägga band på mig. Igår hade jag dessutom medvind första halvan vilket gjorde att jag sprang på ännu lite mer än jag brukar. Jag började känna av mjölksyra redan vid 1,5 kilometer och efter 3,5 löpta kilometrar var jag tvungen att stanna och sedan gå i nån minut innan jag kunde springa vidare i ett något lugnare tempo. Det som var positivt med gårdagens överoptimism är att jag repade mig väldigt snabbt när jag sänkte farten. Pulsen sjönk och mjölksyrekoncentrationen likaså. När jag började springa igen kunde jag dessutom hålla ett hyfsat snabbt tempo utan att bli krontrött.
När jag sprang över Suseån så noterade jag att den börjar svämma över sina bräddar, något jag fick bekräftat när jag idag körde genom Getinge. Det är mycket vatten i ån nu.
På eftermiddagen promenerade jag och hustrun in till Getinge med hundarna. Vi skulle hämta 
Passaten på verkstaden där den varit för en trasig låskista i ena dörren. Jag hade Betty och hustrun gick med Sigge, helt rätt fördelning för hon orkar jobba och engagera sig mer med honom under våra promenader. I byn blev vi omkörda av en blöjraggare, nån 
som rullade omkring i en nästan 30 år gammal Toyota Supra och trodde han var cool. När han varvade motorn (vilket han gjorde ofta) så lät det inte imponerande utan mer som att den höll på att skära. Han borde inte ens vara ute och köra med bilen för när jag kollade upp regnumret så visade det sig att bilen är avställd.
