Sjuåringen har börjat träna tennis på måndagarna. Jag och lillebror brukar vara där och titta på. I går, med femåring 
hos mormor och morfar, så tänkte jag att jag skulle passa på att träna lite på min tennis medan sjuåringen tränade på sin. Jag ställde mig därför och slog mot den tennisvägg som de har bredvid banorna i Getinge.
Min forehand fungerar bra men jag kan inte slå en anständig toppad backhand. Jag kan skära den och jag kan slå den helt oskruvad så den bara seglar i väg men så fort jag försöker få lite topp-spinn på den går den rakt ner i backen eller så blir det en ramträff. Jag är uppväxt med Björn Borgs dubbelfattade backhand
så det är ett slag jag har kunnat slå. Nu går det inte.
Fyrtiofem minuters bollande mot ett plank känns i rumpan i dag. Jag är
inte van att böja på benen för att komma rätt till bollen.
Den sista veckan har jag lyssnat en del på en låt som heter ”Belfast Mill” med ”the Kilkennys”.
I den sjunger de ”I´m too old to work but I´m too young too die”. I mitt huvud har det blivit “I´m too sick to work but I´m too well to die”.
Det är ett hemskt sätt att tänka på. Att arbete är så oerhört viktigt för min självkänsla och identitet. Det räcker inte med att vara make och pappa och göra det så bra jag bara kan. Arbetar jag inte så har jag inget existensberättigande. Jag vet inte var den värderingen kommer ifrån, den hjälper mig inte men jag kan inte lägga bort den.
