Det har blåst som fan här de senaste dagarna men idag har det lugnat sig en aningen så hundarna och jag fick en riktigt härligt vårig morgonpromenad. Vi gick förbi korna och några av kalvarna var 
mitt i frukosten medan andra nyss vaknat och sträckte på sig. En av kossorna verkade sugen på att komma igång med betandet igen. 
När vi passerade korna på lunchpromenaden så låg alla tolv kalvar ner och vilade.
Mitt mående idag är otroligt mycket bättre än i går och jag kan inte beskriva hur skönt det är att inte må intensivt illa. Lättnad var enorm i morse när jag vaknade och inte mådde illa. Jag hoppas att sjukdomen gett sig nu, att gårdagen var dess dödsryckningar, vi får se. Att jag mår bra i dag 
gjorde i varje fall att hustrun vågade ta pojkarna och åka och hälsa på hennes föräldrar i helgen. Hennes mor fyller 80 och de ska fira det. I går var hustrun rätt tveksam till att åka med anledning av hur jag mådde. Mitt agerande och min attityd lugnade väl inte precis henne. Jag blir ganska vrång när jag mår dåligt och när hustrun föreslog att jag skulle be grannarna (de är väldigt hundvana) om hjälp med hundpromenaderna om jag mådde dåligt så sa jag bara ”Nej, tänker jag inte göra”. På hustruns följdfråga om vad jag skulle göra om jag inte orkar gå med hundarna då svarade jag bara ”Gå ändå” och så gick jag ut och satte mig med pipan. Det blev dock inget rökt eftersom jag mådde så dåligt att bara att ha pipmunstycket i munnen gav mig kväljningar. Jag satt ändå kvar en stund och försökte njuta av vårkvällen och av att vinden höll på att mojna.
För ett tag sen bloggade jag om att jag försökte komma igång med mitt läsande igen genom att
återbesöka barndomens indianböcker. Försöket har faktiskt gått riktigt bra, jag lästa alla böckerna i bokserien om den svenske indianen Amisko (a.k.a. Lars Tomasson Bure) och sen läste jag några faktaböcker om Nya Sverige för att kolla upp händelser i 
böckerna. Nu har jag gått vidare till litteratur om Irland, för tillfället är det Tom Barrys självbiografiska bok om IRAs frihetskrig mot britterna i 1920-talets Cork jag läser. Jag har ännu inte kommit så långt i mitt läsande att jag tar mig an böcker jag aldrig läst förut, jag håller mig till sånt som är bekant eftersom det då inte gör så mycket om koncentrationen sviktar en stund.
En sak som är lite kul med Barry-boken är att när jag jobbade på en gård i Cork så sprang jag förbi flera av de platser han skriver om i boken. På några av ställena har man senare satt upp minnesmärken över striderna som stod där (oftast bakhåll). Fast å andra sidan så finns det gott om platser i Cork där irländare kämpat för sin frihet. Jag passerade också regelbundet minnesmärken över 
slaget vid Kinsale 1601 (skyltar markerade var de olika styrkorna var placerade – spanjorer och irländare i Kinsale, engelsmän belägrandes dem och så irländska styrkor som kom norrifrån för att attackera engelsmännen i ryggen). På gården där jag jobbade fanns också en dunge med träd som kallades för ”Kyrkogården” eftersom man ska ha begravt döda soldater där efter slaget (som de jävla engelsmännen vann). Nån sanning bakom 
”Kyrkogården” verkar det finnas för platsen är utmärkt på den irländska motsvarigheten till Riksativariets digitala karta över historiska lämningar. Klickar ni på bilden blir den läslig.
När jag hämtade bilden ovan så insåg jag att det var ett tag sen datan uppdaterades för med på 
kartan fanns fortfarande Coolkirky house (där bodde jag när jag jobbade på gården) 
och det brann tyvärr ner 2003 och när vi var där 2016 så var det rivet.
