Vakthund
Min fru var iväg på danstävling i lördags så då passade jag på och lagade lammstek till mig och 
pojkarna (hustrun är inte så förtjust i lamm). Vi åt i vardagsrummet medan vi såg på ”Den siste mohikanen”, versionen där Daniel Day-Lewis spelar huvudrollens Nathaniel Bumppo (även kallad 
Skinnstrumpan, Hjortdödaren eller Falköga). Trots att filmen fått bra omdömen på Rotten tomatoes, som vanligen stämmer med min smak, så tyckte jag den var ganska dålig. Det är dock möjligt att jag var lite hård mot den och jämförde den för mycket med boken av James Fenimore Cooper.
Som barn läste jag alla hans böcker om Nathaniel Bumppo och tyckte de var fantastiskt bra. Min favorit är nog ”Stigfinnaren” som jag plockat fram ur bokhyllan och nu ska läsa en gång till.
När vi äter så brukar Betty ligga jämte mig och vänta på att vi ska ha ätit klart så att hon ska få en liten smakbit men när vi åt lamm i lördags så lyste hon med sin frånvaro. Jag gick och letade och hittade henne i köket – vaktandes lammsteken! Precis som sönerna och mig gillar hon lamm.
I går hade jag en riktigt tuff dag. Den började visserligen bra med att jag hade sovmorgon men under förmiddagen så diskuterade jag och hustrun lite om vi skulle göra nåt på höstlovet, åka nånstans eller 
så. Diskussionen, eller kanske mest tanken på att åka iväg, stressade mig enormt och medan vi pratade så kände jag hur adrenalinpåslaget gav mig metallsmak i munnen och hur det började trycka över bröstet. Stressreaktionen hängde sen i hela dagen så från 10.30 tills jag satte mig med pipan vid 20.30 gick jag med stressen skrikandes i kroppen. Det enda uppehållet i påslaget var den timme jag ägnade åt att slå på säcken och köra lite sit-ups. Att jag reagerar så här på stress händer tyvärr allt för ofta och att gå med den sortens stressreaktioner en hel dag kan inte vara nyttigt men jag har svårt att bryta dem annat än tillfälligt.
