Jag ”samlar” lite på snygga knockouter på YouTube. Jag vet inte vad det är som är fascinerande med 
att se dem, nåt är det i varje fall. När jag tycker att jag är primitiv som tittar på knockarna så brukar jag trösta mig med att det inte bara handlar om att betrakta våld från utsidan eftersom jag boxats och också blivit knockad. Jag har varit med om att ett slag skiljer mig från mitt medvetande. Det var visserligen ”bara” på träning men jag föll ändå som en fura. Jag var snabbt upp på fötter igen och hade klarat en räkning men jag fick inte fortsätta för tränaren. Jag hade tårar i ögonen när jag klev ut mellan ringrepen.
Boxning är den sport som jag sysslat med som det gråtits mest i. Jag har sett massvis med boxare gråta efter att de förlorat en match, inte av smärta utan av besvikelse och förtvivlan. Jag grät själv när jag fick beskedet att min premiärmatch skjutits upp. När jag sprang eller spelade badminton så såg jag aldrig nån gråta efter en förlorad match eller ett dåligt lopp.
Tillbaka till det som startade den här utläggningen om boxning. Mina knockouter – fram till nu så har Andy Lees knock av Carl Daniels varit ”juvelen” i min samling
i veckan så såg jag dock en knock som jag tror slår den, Murat Gassievs knock av Jordan Shimmell.
Båda knockarna har det gemensamt att det handlar om ett enda slag, 
en uppercut med främre handen – det svåraste slaget att slå i boxning men också det vackraste.
Yngste sonen är en riktig liten atlet som ständigt är i rörelse, klättrandes och klängandes på nåt. I går klättrade han på nåt sätt upp i kastanjen på baksidan, ett träd som jag tycker att det är bökigt att ta 
mig upp i. I dag så visade han dock hur han gjorde, han ställde en käpp snett mot trädet och tog stöd på den. En finurlig liten krabat.
Hustrun och nioåringen var och målade bräder i förmiddags så jag och sjuåringen åt lunch ensamma. När jag satt där med honom så kände jag hur lyckligt lottad jag är som har förmånen att bo och leva som jag gör. Problemet är bara att samtidigt som jag ser ut på idyllen utanför fönstret
så känner jag en enorm uppgivenhet. Jag inte orkar harva på i en vardag fylld av oro och där jag ständigt mobbar mig själv med skuld och dömande tankar. Det känns absurt att sitta i paradiset och titta ut på 
drömmen om en gård med djur och tänka att livet inte riktigt är värt att levas, att tillvaron är för jobbigt.
Några som jag tror inte tyngs av den sortens tankar är fåren. De sökte skydd från värmen i skuggan inne i fårhuset och då passade jag på att umgås lite med dem. Vi har aldrig haft så här sociala får förut.
Allra sist en kycklingbild.
