Visitkort

I dag träder uppsägningen från i torsdags i kraft. Det innebär att det är första gången sen jag var 18 som jag inte är anställd någonstans. Det är ju flera år sen jag jobbade men jag har ju ändå haft en anställning. Även om jag länge insett att WSP inte skulle ingå i mina framtidsplaner så har jobbet ändå varit en del i min identitet. Nu är WSP, och mitt arbete med markföroreningar, en del av min historia och det gäller att se till att den identitet jag bygger upp istället blir stark och positiv (och inte så beroende av vad jag presterar….).

För ungefär ett år sen så bloggade jag i Hallandsposten under en vecka. I samband med det så blev jag intervjuad i tidningen och fick då frågan om vad skulle bli om jag kunde börja jobba igen och kunde välja att göra vad som helst. Jag svarade då ”barnboksförfattare eller bloggare på heltid”. Om man vill (och det tror jag att jag vill) så skulle man kunna hävda att jag är bloggare på heltid nu. Jag försörjer mig visserligen inte på bloggen men jag har mina ”pensioner” (ordet pension gör att det låter som om jag är 100 år gammal) och bloggandet är den roligaste aktiviteten i mitt liv för tillfället. Då kan jag väl kalla mig bloggare på heltid?

Jag minns att när jag började på WSP så tyckte jag att det var häftigt att det låg en ask med visitkort på mitt skrivbord när jag klev in på mitt rum första gången (det var lätt att imponera på mig då). Jag kanske skulle trycka upp några nya visitkort för mig som bloggare? Jag vet inte om jag kommer att göra det men just nu känns det som en kul tanke.

Det känns bättre i munnen nu, smärtorna är nästan helt borta. Idag är första dan sen operationen (den 6/3) som jag inte behövt ta värktabletter. Penicillinet har uppenbarligen haft avsedd effekt. Det här är andra gången på mindre än ett år som jag äter penicillin mot infektioner i sår. Jag vet inte om det är ålder, min psykiska (o)hälsa eller bara slumpen som gjort att bakterier fått fäste två gånger inom ett år när jag aldrig råkat ut för nåt liknade tidigare. Jag är hur som helst väldigt tacksam för att vi fortfarande har antibiotika som biter.

Efter lunch var jag ute med pojkarna. Vi var över till grannen (de cyklade och jag gick) men han var på väg ut så vi fick ingen fika där. Vi bestämde dock att vi skulle ta igen det nästa lördag. Stout hängde på oss bort till grannen men han följde inte med tillbaka. Vi får se om Stout tar sig hem själv eller om jag får promenera bort och hämta honom i morgon.