Johans lilla svarta
Ett av de viktigaste hjälpmedlen för mitt bloggande är en liten svart anteckningsbok
med tillhörande penna. Jag har boken och pennan i fickan nästan jämt för att kunna skriva ner idéer och uppslag som jag får. Det är mycket som hamnar i boken som aldrig kommer in på bloggen men den är jätteviktig för att fånga upp tankar och idéer.
Jag vill gärna tro att anteckningsboken gör mig lite ”konstnärlig”. Till exempel när jag mitt i steget på Brogatan stannar upp och tar fram min lilla svarta anteckningsbok och skriver ner ett uppslag som plötsligt dök upp i huvudet. Visst är det lite ”författarvarning” på sånt? Eller så är det bara som nån sa (med glimten i ögat) ”Vad är du för en analog idiot som använder papper och penna?!”
Psykisk ohälsa är förknippat med ett stigma men ibland kan det även finnas ett litet romantiskt skimmer runt det, åtminstone kring vissa diagnoser. Jag upplever att bipolaritet (manodepressivitet) är en sån diagnos. Jag tror inte jag är ensam om att förknippa bipolaritet med konstnärer, författare och skådespelare, d.v.s. skapande yrken. Innan jag själv drabbades av psykisk ohälsa var jag väldigt klar över att bipolaritet var en lite ”finare” psykisk sjukdom än depression, schizofreni eller för att inte tala om neuropsykiatriska diagnoser (var inte det bara resultatet av läkare som tyckte om att leka med bokstäver?).
Sen jag blev sjuk har min syn på psykisk ohälsa nyanserats men jag måste erkänna att jag fortfarande ser på bipolaritet som den skapande individens psykiska sjukdom. Jag säger bara ”Stephen Fry, Russel Brand, Kurt Cobain, Graham Greene, Ernest Hemingway, Edvard Munch, Sinéad O´Connor, Jackson Pollock, Vincent van Gogh,
Amy Winehouse och Virginia Wolf”. Listan på bipolära konstnärer kan göras längre (men det finns ju samtidigt oändligt många fler kreativa personer som inte är bipolära).
I början av min sjukdom trodde (hoppades) jag att jag var bipolär. Alla läkare jag träffade pratade om bipolaritet och frågade mig en massa om de starka känslor av upprymdhet som jag ofta upplevde (främst efter träning) innan jag blev sjuk. Var jag manisk eller inte?. Läkarnas frågor, i kombination med min värdering av psykiska diagnoser, gjorde att jag övertygade mig själv om att jag var bipolär trots att det stod depression på sjukintyget. Jag tror inte längre att jag är, eller har varit, bipolär. Jag är deprimerad, förmodligen har jag även Generaliserat ångest syndrom (GAD). Jag har också en psykologutredning som säger att jag har en ”personlighet av tvångsmässig och fobisk karaktär”. Lägger man ihop de bedömningarna så tror jag nog att man avgränsat mina psykiska problem ganska väl. Det är kanske en gråare sjukdomsbild än bipolaritet men det må väl vara hänt. Det är ju inte bara mina problem som definierar mig, definitionen av Johan innefattar både mina problem och mina styrkor. Både grått och kulört.
Ett av de problem som ingår i definitionen av mig (men som jag försöker jobba bort) är min förmåga att fastna i problem. Jag menar inte det att jag fastnar i negativa tankesnurror utan att när jag råkar ut för ett praktiskt problem som jag inte kan lösa så tar problemet ofta över mig totalt. Jag får svårt att göra något annat eftersom jag bara tänker på det jag inte redde ut. Jag får panikkänslor och ett stort stresspåslag av att inte lyckas genomföra vad jag föresatt mig.
Jag kan förtydliga med två aktuella exempel. För några veckor sen lyckades jag inte hitta de gamla nummer av ”The Ring”
som jag visste att jag hade lagt undan någonstans. Jag blev nästan manisk i mitt letande, jag tappade förmågan att tänka logiskt kring var jag kunde ha lagt dem och letade bara på samma ställen hela tiden, ”de måste ju finnas här någonstans”. I går kväll fastnade jag i samma typ av beteende. Inför kranskärlsröntgen så var jag tvungen att ta av alla smycken. I mitt fall innebar det vigselringen och en ring i örat. Mitt örhänge
är mitt absolut viktigaste attribut, viktigare än alla mina kläder, skor, och hattar. Jag vet att jag någon gång, när jag mått riktigt dåligt, sagt till min terapeut att ringen i örat är det enda jag tycker om med mig själv. Det var ett onyanserat påstående men det visar örhängets betydelse för mig. Nu lyckas jag inte sätta tillbaka ringen i örat. Både min fru och jag har provat utan att lyckas. Ett vanligt, rakt örhänge (stift) är inget problem men ringen går inte att få dit. Jag ägnade flera timmar sent i går åt att försöka utan att lyckas. Jag tittade på filmer på YouTube om hur man bäst sätter ringar i öronen. Inget hjälpte, jag lyckades inte få i ringen. Strax efter klockan ett i natt gav jag till slut upp och gick och la mig.
Mitt beteende kan verka fånig och överdriven men att inte få dit ringen är väldigt plågsamt för mig. Tankar på örhänget snurrar hela tiden i huvudet på mig och jag måste kämpa mot impulsen att börja försöka sätta i det trots att mitt öra verkligen behöver vila lite innan jag provar igen.
